Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag är glad jag har gått upp 2 kilo på några timmar. Men det kommer rätt lägligt efter att ha gått ner 5 på lika många timmar. Nere i källaren när jag skulle ta fram cykeln imorse slog det mig att den inte mådde så bra igår. Bromsbeläggen var ju helt slut och lite metall hade hamnat på sned, så jag tog bort bromsklossarna helt och sen gav jag kedjan lite fin motorolja så den blev frisk igen. Den ska jag ju ändå bytas ut, men idag fick den hålla. Sen stack jag ut och gav cykeln vad den tålde, och kanske mig lite mer än vad jag tålde. Tydligen har jag blivit bra på det här med att köra slut på mig själv.

Energin började sina redan efter 2,5 timmar och några intervaller på cykeln, och då skulle jag vända för att cykla hemåt, att vinden smått hade vänt på sina ställen gjorde det inte bättre. När jag kom hem var den enklaste uppgiften svår. Att få av sig cykelkläderna och hitta duschen tog sin lilla tid, och under tiden tömde jag magen lite mer. Inte alls härligt.

Men visst är det härligt att känna att man kan slunga sig in i väggen och träffas av hammaren, och så småningom ta sig upp igen. O’boy var räddningen idag, och mammas förmåga att skämma bort mig gjorde susen. Lite vindruvor och O’boy, sen var jag uppe ur sängen 4 timmar senare.

Dagens bild får sammanfatta läget här i NV-Skåne. Isigt är det mer eller mindre överallt.