Nu är jag snart tillbaka i verkligheten med skola hela dagarna, men det har varit riktigt skönt med några dagar ledigt.

Igår gick jag och la mig med ett leende på läpparna efter att både ha prioriterat att komma tidigt i säng och få knappa åtta timmars sömn och dessutom ha satt kvällens snabbaste tid på Eslövs allianstävling.

Jag och Peter var båda anmälda i seniorklassen då jag hade fattat det som att man kunde välja mellan senior eller veteran, och veteraner är vi inte än. Men när startlistan kom så fanns även elitklassen med. Två var anmälda i den, och vi var tre i seniorklassen, vilket kanske talar för att man bara borde ha två klasser, senior och veteran, eller elit och veteran, eller vad man nu vill kalla dom… :)

Att det bara skulle skilja fem sekunder mellan mig och Lars Andersson hade jag inte riktigt kunnat tänka mig, att det dessutom skulle vara jag som hade fem sekunder tillgodo på honom var något jag absolut inte hade tänkt mig. Jag satt istället och tänkte på om jag skulle kunna lyckas hålla honom bakom mig eller om han skulle köra ikapp då han startade en minut bakom mig. Vid vändpunkten försökte jag uppskatta tidskillnaden mellan mig och Peter, och det verkade som jag hade tagit in på honom, och när sen Lars kom efter mig kändes det som att jag hade lyckats hålla undan bra.

Väl när alla var i mål kunde jag även få det konstaterat att det hade gått bra. Jag tyckte det kändes bra när jag körde och jag fick för det mesta in bra flyt, speciellt mot slutet i nerförsbacken mot mål, men så har jag lite lättare för att trycka på när jag inte behöver vara orolig jag inte ska orka hela vägen, när man vet att man snart skär mållinjen så kan man ju bli precis hur slut som helst… :)

Alexandra verkade inte alls lika glad över att vara med på bild som jag. Om hon slår mig för denna bild återstår att se, men för att inte Isabella ska slå mig så skriver jag ut att det var hon som tog detta proffsiga foto. Det är även hon som tagit alla andra som kommer här nedanför... :)

Sebastian "min idrottslärare på gymnasiet" Giese brottade ner klockan på ett fint sätt och satte en bra tid trots att han inte tränat allt för mycket den senaste månaden.

Det var inte konstigt jag flög iväg i starten. Hade ju världens snabbaste hare att jaga. Eller så var det en av de långsammare pendarcyklisterna som var ute och rörde på sig.

Kjell Månsson njuter i nerförsbacken och i solskenet. Men antagligen skriker hans ben lika mycket här som alla andras gjorde.

Alexandra körde riktigt bra på sin nya tempocykel. Det är ju alltid bra att få en bra känsla från början.

Linda lyckades inte hålla Alexandra bakom sig till mållinjen, men även hon körde bra, och antagligen är hon riktigt glad ändå eftersom juniorlandslaget hört av sig till henne... :) Grattis Linda för det!! :)

Jag försökte trampa på allt jag kunde mot slutet, och det gick ju bra. Hur glad som helst är jag för det. Och det känns bra med en genomkörare inför helgens etapplopp med ett väldigt avgörande tempo. Alltid härligt för självförtroendet med ett bra lopp.

Vi var rekordmånga Fixare. Här syns bara hälften. Eller lite drygt hälften, tre Fixare till var vi som startade. Riktigt, riktigt roligt. Många trodde säkert dom såg i syne, men det var sant! :)

Det var allt för idag. Nu blir det skola. Och glöm nu inte att det var Isabella som tog alla fina bilder. Till och med denna. Om den var fin så tack, om den är ful skyller jag på kameran... ;)

En lång dag börjar närma sig sitt slut, jag tror jag kastar in handduken någon timme innan dygnet är slut för det tror jag att jag behöver. Imorgon har jag planerat för en sovmorgon, och sen en tur på cykeln, följt av jobb och sen kalas hos Isabellas kusin på kvällen och sen får jag se om jag hittar någon eld att fira valborg med.

Dagen började redan klockan fem, men tack vare min skumma förmåga att kunna vakna och vara pigg lite precis när som helst och att det dessutom redan var ljust så fattade jag inte att klockan bara var fem. Framför allt fattade jag ingenting när vi körde genom Helsingörs gågator och letade efter en bankomat och såg en efter en i kort tröja eller skjorta försöka ta sig hem från krogen. Med betoning på försöka. Anledningen till att dom fortfarande försökte ta sig hem var antagligen för att dom inte lyckades gå raka vägen utan tog både höger ben till vänster om det vänstra och tvärtom.

Hur som helst så lyckades vi ta oss till tävlingen. Det blev C-klass för min del idag men min tanke med att det skulle vara en lugn tillställning stämde inte alls överens med verkligheten. Ibland funderar jag på vad dom gör i Danmark för att ha så sjukt duktiga cyklister i alla klasser. Dom flesta i C-klassen hade med lätthet placerat sig bra, eller åtminstone hängt med utan större problem i en vanlig svensk elittävling. Med det sagt kanske ni kan förstå att tempot ändå var rätt bra. Lägg därtill att det inte var platt någonstans och att den danska vinden skulle visa sig från sin bästa sida. Det var galet vad det blåste.

Tanken var ju som sagt att ta det lugnt, men jag hamnade mitt i en attack som senare blev en fyramanna-grupp redan på första varvet. Efter en liten stund kom även Dan upp och vi var fem. Samarbetet skulle man kunna sammanfatta genom att säga att jag tror det var en av dom sämsta utbrytargrupperna jag kört i. Jag och Dan var väl dom som slet på mest, och jag mest bara för att jag kände att detta var kvalitetsträning. Hade jag bara sett till tävlingen hade jag gett upp för längesen och sagt åt dom andra att dom var helt ute och cyklade.

Efter ca åtta mil var jag däremot färdig, då hade jag kört på hårt i alldeles för många mil och var nöjd. Benen var mer än nöjda och skrek på mig så fort jag tog i lite för mycket. Jag rullade ikapp Fredrik Olofsson och vi hade sällskap till varvningen där vi likt nästan hälften av alla startande i dag valde att kliva av. En ruskigt bra genomkörare och det behövde jag efter nästan en veckas icke-cyklande.