Crosscup 17/18 – #7 – Flög fram, men mest ner i löven

I söndags hade jag fördelen av bli utdragen på en nättare crossrunda. Per hörde av sig i lördagskväll och undrade om det inte var läge att jag hängde med på en tur. Han lockade även med att Birgersson skulle sitta på cykeln. Vilket var hans första tur på ett gäng månader. Vi fick en riktigt trevlig tur och det var hur välbehövligt som helst.

Jag har blivit lite bättre på att ta det lugnt. Mest för min kropps skull. Försöker stressa lite mindre och värdera saker och ting jag gör så att jag gör mer av det jag vill göra och mindre av det jag måste göra (utan att vilja). Och jag blir bättre och bättre på det. Dock är jag inte riktigt i balans med hur mycket jag tummar på att sticka ut och cykla, men i gengäld får jag någon lugn kväll hemma.

Som jag nämnt tidigare så fokuserar jag mycket på mitt nya jobb och ett sidoprojekt jag och två kompisar kört igång, och eftersom det är nytt så känner jag att det får lov att ta mycket tid och fokus just nu. Och i takt med att jag kommer in i det mer och mer så tror jag att jag kan ta tillbaka lite tid på cykeln igen. Just nu prioriterar jag att inte prioritera allt på en gång.

Men idag ville jag faktiskt ta mig tid till att cykla. Fredin och Axelsson hade snickrat ihop ett varv ute i Domsten och det var man ju spänd på att få lov att se och uppleva. Till en början kändes det skumpigt, rotigt och mountainbikelikt, men varvet växte i takt med farten. Det var ett snabbt och härligt varv.

Dessvärre gick jag inte vinnande ur matchen mot en rot i en backe så jag slängde mig på den mjuka marken som var täckt av sjuttioelva lager löv. Jag landade mjukt och tänkte att det bara var att hoppa upp igen och fortsätta. Jag hade ju precis ett halvt varv tidigare kommit in i ett bra flow. Men båda flaskhållarna (den ena med vatten och den andra med lampornas batteri) flög på något mystiskt sätt av och jag kunde därför inte fortsätta i mörkret.

Jag fick i alla fall några roliga och värdefulla träningsminuter i skogen innan det var slut. Och det är ju alltid något.

Crosscup 17/18 – #6 – Den bistra sanningen

Två veckor sedan senaste crosscupen. Två veckor sedan jag satt på en cykel sist. Jag har fokuserat mycket på mitt nya jobb och låtit träningen halka efter. Därför var det inte heller med någon förhoppning om topplacering jag åkte till Dalhem ikväll.

Jag lyckades sätta mig i bilen 17:59 fullt medveten om att jag inte skulle hinna till Dalhem, få ut cykeln och rulla till samlingsplatsen och vara med på uppvärmningsvarvet på 1 minut, så jag höll tummarna för att hinna till starten åtminstone som brukar vara 15-20 minuter senare.

En gång i januari i år hade jag en snabb känsla på Dalhem. Då hängde jag med Petter på stora delar av hela loppet och rastade resten av klungan som om jag aldrig gjort något annat. Idag var det lite andra bullar.

Jag lyckades komma i tid till starten tack vare ett långt och jobbigt varv. Sen var det bara att försöka memorera bansträckningen så jag visste var jag skulle cykla om jag inte hade någon att följa. Och tur var ju det, för det skulle visa sig att de flesta skulle cykla ifrån mig.

Det var bara att ta in den bistra sanningen om att det inte går att låta bli att träna och fortfarande bibehålla en någorlunda form. Jag får kanske komma tillbaka till nästa säsong och ta de få tillfällen jag ges den här säsongen att bara bromsa förfallet lite. :)

Som av en ren tillfällighet lyckades Petter varva mig några meter innan målgång och jag slapp därmed ta mig runt ett varv till. Det var heeeelt oplanerat av mig och jag stannade inte alls till i sista svängen för att vänta in honom.

Crosscup 17/18 – #3 – Sakta men säkert

Inte en enda bild fick jag med mig från kvällens crosscup. Däremot tog jag med mig en bra känsla.

Jag körde på samma taktik som sist. Ställde mig i mitten någonstans i starten och tänkte ta det lugnt. Efter en stund bjöds jag in i täten och helt plötsligt låg jag på fjärdeplats. Med förra veckans crosscup färskt i minnet tog jag det lika lugnt som sist men var lite mer bestämd på att jag inte skulle klappa genom totalt, utan istället försöka hålla tempot. Åtminstone ett så jämnt tempo som möjligt.

Jag själv tycker faktiskt att jag lyckades riktigt bra. Det kändes sååå mycket bättre ikväll jämfört med förra veckan. Det var ju ett helt gäng med cyklister före mig, men placeringen är inte så viktig. Just nu jobbar jag mest på känslan. Och att jag ska orka cykla. Tänker att om det mesta faller på plats så kommer de bättre placeringarna av sig själv så småningom. Och likadant tvärt om. Orkar jag inte mer än så här så kommer inte de bättre placeringarna. Det är ju inte svårare än så, så det är inte lönt att stressa upp sig över det så här tidigt in i crosscupen. :)

Crosscup 17/18 – #2 – Skärp dig nu för f#n!

Jag parkerade inte allt för långt bort från kvällens tävlingsbana. Jag hade tänkt cykla in med kände ganska fort när jag tog med det smått stora tiduret att det inte var någon bra idé, så jag vände och tog bilen.

När jag tog mig de där kanske 300 metrarna bort till starten insåg jag att det var ett väldigt bra beslut att inte cykla in. Heeeereeeeguuuud. Ibland undrar man ju var formen tagit vägen, men här kände jag att det inte ens var lönt att undra. För den lär ha varit långt långt långt borta. Det kändes konstigt att bli så pass trött på så kort tid.

Men men. Jag gav mig ändå in i matchen. Ställde mig på startlinjen och tänkte jag skulle vara med i främre delen av mittengänget, och låta värstingarna dra på.

Första varvet. Eller ja, första tredjedelen av första varvet gick faktiskt riktigt bra. Vet inte om det var tempot som var lugnt eller jag som kände mig bra. Jag försökte tänka att det var det sistnämnda. Sen började verkligheten komma ikapp på varv två och jag slog av på tempot. Helt och hållet.

Efter ytterligare något varv kom Mattias Svensson ikapp mig och frågade lite hur läget var. Jag sa nog sanningen, att det gjorde förjäkla ont i ryggen. Jag la inte till att det brände i lungorna, men det gjorde det det också. Men det enda jag hörde i mitt huvud var att jag var himla gnällig.

Jag tog något varv på Mattias rulle och såg Hejderup och Anders glida iväg framför oss. Vid varvningen stod Annika och hejade på. Jag vet inte vad hon sa ordagrant, men det enda jag hörde i mitt huvud var ”skärp dig nu för f#n” och att dom tyckte jag cyklade alldeles för långsamt.

Dom två tankarna i huvudet gjorde att jag bestämde mig för att jag skulle ge de två sista varven en chans. Så jag kastade loss ifrån Mattias och tryckte på bra under ett varv innan jag var ikapp Hejderup och Anders. Sen låg jag där bakom innan jag bestämde mig för att jag minsann skulle kasta loss från dom också.

Med tanke på hur det kändes när jag rullade till starten var det en inte allt för kass kropp jag hade att handskas med idag, men nästa gång kanske jag kan få hålla ut lite längre. Kanske 1,5 varv. Eller 2 om jag har riktigt mycket tur.

Tisdagscykling – Säsongens sista

Förutom de två senaste tisdagarna har det varit ett uruselt år för mig och min cykling på tisdagskvällarna. Jag har lyckats missa sååå många tisdagar så jag vet knappt om jag lyckats missa så många något år tidigare. Sen har jag förstås missat många andra dagar att cykla på osså. Hela säsongen har nog varit min sämsta på väldigt länge. Men idag när det var en riktigt härlig sensommarkväll och det var dags för årets sista officiella Tisdagscykling så gick det minsann inte att missa att vara med. Så jag stressade mig hemåt för att försöka hinna till Helsingborg i tid. Men det gick så där.

Jag fick ta i så det nästan både räckte och blev över, men jag kom in i ett bra flow i medvinden. Jag mötte upp det snabba gänget mitt i stan och hängde med i deras klunga.

Sen fortsatte vi trycka på. Jag hängde med hela vägen bort mot… ja, någonstans mitt ute på landet. Där tog jag sikte på Bälteberga och Härslöv medan dom andra tog vägen hem över 109:an. Det var skönt att vara hemma precis innan det riktigt mörka mörkret hade tagit över.

Nu blir det till att ladda lite inför 2018 års säsong och hoppas på att min cykling blir bättre då. Men innan dess blir det Crosscupen. :)