En lång dag börjar närma sig sitt slut, jag tror jag kastar in handduken någon timme innan dygnet är slut för det tror jag att jag behöver. Imorgon har jag planerat för en sovmorgon, och sen en tur på cykeln, följt av jobb och sen kalas hos Isabellas kusin på kvällen och sen får jag se om jag hittar någon eld att fira valborg med.

Dagen började redan klockan fem, men tack vare min skumma förmåga att kunna vakna och vara pigg lite precis när som helst och att det dessutom redan var ljust så fattade jag inte att klockan bara var fem. Framför allt fattade jag ingenting när vi körde genom Helsingörs gågator och letade efter en bankomat och såg en efter en i kort tröja eller skjorta försöka ta sig hem från krogen. Med betoning på försöka. Anledningen till att dom fortfarande försökte ta sig hem var antagligen för att dom inte lyckades gå raka vägen utan tog både höger ben till vänster om det vänstra och tvärtom.

Hur som helst så lyckades vi ta oss till tävlingen. Det blev C-klass för min del idag men min tanke med att det skulle vara en lugn tillställning stämde inte alls överens med verkligheten. Ibland funderar jag på vad dom gör i Danmark för att ha så sjukt duktiga cyklister i alla klasser. Dom flesta i C-klassen hade med lätthet placerat sig bra, eller åtminstone hängt med utan större problem i en vanlig svensk elittävling. Med det sagt kanske ni kan förstå att tempot ändå var rätt bra. Lägg därtill att det inte var platt någonstans och att den danska vinden skulle visa sig från sin bästa sida. Det var galet vad det blåste.

Tanken var ju som sagt att ta det lugnt, men jag hamnade mitt i en attack som senare blev en fyramanna-grupp redan på första varvet. Efter en liten stund kom även Dan upp och vi var fem. Samarbetet skulle man kunna sammanfatta genom att säga att jag tror det var en av dom sämsta utbrytargrupperna jag kört i. Jag och Dan var väl dom som slet på mest, och jag mest bara för att jag kände att detta var kvalitetsträning. Hade jag bara sett till tävlingen hade jag gett upp för längesen och sagt åt dom andra att dom var helt ute och cyklade.

Efter ca åtta mil var jag däremot färdig, då hade jag kört på hårt i alldeles för många mil och var nöjd. Benen var mer än nöjda och skrek på mig så fort jag tog i lite för mycket. Jag rullade ikapp Fredrik Olofsson och vi hade sällskap till varvningen där vi likt nästan hälften av alla startande i dag valde att kliva av. En ruskigt bra genomkörare och det behövde jag efter nästan en veckas icke-cyklande.

Igår körde jag Örestadstempot, ett tempolopp på 30 kilometer. Ett tempolopp som faktiskt kändes rätt bra trots att jag dammade av källardammet lite innan start. Det gick snabbt att hitta tillbaka till en bra sittposition men det gick ungefär lika snabbt att bli trött när väl starten hade gått. Men efter att ha tagit det lite lugnare mot slutet innan vändpunkten började jag om och fick ett bättre flyt på vägen tillbaka.

I går på eftermiddagen efter loppet började jag ana att kroppen skulle strula då jag började få lite ont i gommen och när jag svalde. När jag vaknade hade jag fortfarande ont i gommen men inte i halsen, ett trött huvud fick jag också dras med.

Trots att jag var sjukt sugen på tävling så var beslutet att gå av inte så svårt att ta idag när jag körde Örestadsloppet. Jag mådde inte så bra innan och inte under loppet heller, och att det var riktigt risigt väder gjorde inte beslutet svårare. Benens och huvudets vilja att köra gjorde däremot det svårare för mig att gå av. Men ibland får man försöka komma fram till vad som kan vara bäst. Och med tanke på hur jag mår nu så är jag ganska övertygad om att jag gjorde rätt.

Nu har jag en vecka med mycket skola framför mig och som avslutas med flytt på lördag och tävling i Danmark på söndag. Får se hur mycket träning som hinns med. I värsta fall får jag väl frysa in benen och hoppas på att kraften håller sig. :)

Igår hade jag tänkt skriva ett inlägg efter tävlingen. Men tiden rann iväg och jag hade annat för mig. Jag försökte kompensera lidandet jag genomgick på tävlingen med att bara lyxa till det resten av dagen.

När jag kommit hem kröp jag ner i bubbelbadet med en kall O'boy. Mamma har fått hem några termosar som snart, eventuellt, kommer gå att köpa kaffe i på Fika på Berga. Och termosen fungerade utmärkt till kall O'boy i varmt bad. :)

Kvällen rullade vidare med god middag och lite tv-tittande, sen somnade jag gott.

Men om jag ska försöka berätta lite om tävlingen så kan jag börja med att säga att det var en tävling som mätte knappa 140 kilometer. Min mätare slutade på 142 km efter att ha rullat runt lite innan och efter tävlingen, och så långt har jag inte cyklat i sträck sedan någon tävling i början av september förra året. Så bara det gjorde att tävlingen var ganska jobbig för mig.

Jag valde att köra i B-klassen eftersom A-klassen skulle köra ett varv mer och då hamna på dryga 160 kilometer, vilket jag tycker blir lite för mycket för mig så här i början. Någon gång under säsongen får jag väl anstränga mig ordentligt och klara det också, men jag börjar lite lugnt. :)

Redan efter två av fem körda varv började jag fundera på hur jag skulle hålla ut hela tävlingen, benen kändes redan slöa. Efter att ha klarat av det första backpartiet ute på tredje varvet tänkte jag gå ner till Peter och kolla hur läget var, men det var inte mycket klunga kvar att gå ner till. Både han och många andra hade släppt kontakten, och det dröjde inte länge till det var min tur att se klungan segla iväg, eller i alla fall splittrades den hejvilt.

Då funderade jag på om det verkligen var värt att köra själv. Det kunde jag ju lika bra göra hemma. Så jag bestämde mig för att jag skulle komma ikapp. Eftersom klungan sakta men säkert hade splittrats bildades det inte någon grupp utan det var någon här och någon där, och det var bara en kille som låg på min rulle. Perfekt tänkte jag och försökte få fram honom så han kunde hjälpa till. Men det enda jag hörde från honom var att han inte orkade. Jag försökte med allt. Locka honom med att han skulle få kanelbulle om han drog lite. Ett tag sa jag till och med till honom att han skulle jaga kaninen, men sen kom jag på att han inte var en hund. Att kalla på honom som om han vore en katt fungera inte heller. Han höll sig kvar bakom mig.

Nä, allt det där sa jag inte till honom, men jag funderade ett tag på vad jag skulle göra för att få fram honom. Det slutade i alla fall med att jag fick stå för allt dragjobbet själv och efter dryga tio minuter var vi ikapp. Då hade en del hunnit slinka ifrån huvudklungan, men jag var nöjd jag var tillbaka.

Konstigt nog kändes det lite bättre sen även om distansen började kännas i benen. Ännu bättre blev det när vi passerade A-klassens huvudklunga och kände att jag valde rätt klass. Det såg ut som om dom var ute på en lugn fikarunda en söndagseftermiddag.

Sista varvet lyckades jag bättre än vad jag trodde med att sitta med bra i klungan och mot slutet gick jag med på en attack en kilometer från mål, men efter att vi svängt in på upploppet var det långt kvar till mål och benen orkade inte riktigt hela vägen och jag blev passerad utav några stycken innan jag rullade över mållinjen.

Det roligaste av allt igår var att jag fick känna på hur det är att tävla när huvudet fortfarande minns hur man kan cykla, men att benen inte gör det. Eller dom minns kanske, men det gör betydligt mer ont i dom och det går inte riktigt lika lätt. Men om man ser till hela tävlingen, och att jag inte gav upp när jag tappade klungan utan kom tillbaka, så är jag väldigt nöjd med tävlingen igår. Det blev en riktigt bra genomkörare inför kommande tävlingar.

Nu till helgen blir det två tävlingar i Barsebäck, tempolopp på lördagen och linjelopp på söndagen. Ett linjelopp som bara mäter 96 kilometer och som jag därför tänkte köra i elitklassen. Jag har kommit överens med mig själv att jag ska välja klass utifrån hur långt det är på tävlingarna, och försöka hamna på max 120-140 kilometer. Sen får jag se hur väl jag kan följa det, men jag tror det kan vara ungefär den sträckan jag klarar av någorlunda bra. 96 kilometer på söndag blir alldeles lagom för mig. :)

Imorse 07:49 såg det ut så här utanför Scandlines biljettluckor. Vi var åtta stycken från Fix, och alla var i tid. Underbart. Och hur kul som helst att vi var så många som ville starta upp säsongen tillsammans.

Väl över sundet hade vi ca tio minuters transportsträcka innan vi var framme vid tävlingsområdet för den Paris-Roubaix inspirerade vårklassikern ”Hell-singør”. En hel drös med andra cyklister hade redan tagit sig till ett kyligt Helsingør. Vi hade gott om tid att hämta ut nummerlapp, chipp, dofta på de nystekta pannkakorna och försöka bli varma i kläderna innan starten gick vid halv tio.

Jag försökte hålla mig lagom långt fram direkt för att slippa hamna i någon onödig vurpa eller behöva jobba i onödan för att avancera. Runt tio-tjugo cyklister hade jag framför mig när Peter attackerade direkt inne på första grusvägspartiet (eller stigen) i skogen vi skulle genom. Det var mer grus och halvkass skog som underlag än bra asfalt, men det gick riktigt bra. Efter Peters ryck blev jag först lite skrämd och tänkte ”ojoj, är det så här fort det ska gå”, men luckan blev aldrig så stor och istället blev jag inspirerad och råkade attackera jag med när Peter var inhämtad. Det kändes hur bra som helst och benen bara trampade och trampade.

Efter första skogspartiet var klungan ordentligt utdragen och uppdelad på några ställen, och tack vara min attack i början fanns jag med längst fram när det sprack av bakom mig. Vi var nog ett tjugo-trettio-tal cyklister som varvade efter ca trettiofem kilometer, och då hade vi passerat två ordentliga stigningar. Sånna där riktigt härliga backar. Branta som tusan men inte så himla långa. Perfekt för mig och det kändes fortfarande väldigt bra.

Med tanke på att jag inte tränat så många längre träningspass var jag ändå lite osäker på hur kroppen skulle svara på tävlingsintensiteten, men det gick bra och under andra varvet blev klungan bara mindre och mindre. Till slut var vi sju stycken med en tättrio framför oss. Det tråkiga var att jag ville jaga ikapp dom andra tre, men dom andra i min grupp verkade mer intresserade utav att inte bli slagna utav en svensk. När jag sa till/frågade dom andra om dom inte kunde hjälpa till att gå runt var det en som skrek ”Håll käft!” så det var inte mycket vänlighet man fick där inte. Tur man är van vid danskar och deras tävlande, annars hade man ju blivit mörkrädd och satt sig i skogen och gråtit istället, men det var bara att ignorera och spela med i spelet.

Vi tog in på dom tre, men en av dom hade attackerat iväg och var loss med en minuts ledning när vi gick ut på sista varvet. Och på tal om sista varvet så visste jag inte vi skulle köra ett varv till på tio kilometer som avslutning så när vi kom in till varvning visste jag inte om vi skulle spurta eller inte, så det var väldigt annorlunda. Jag ville inte förbruka energi i en spurt som var helt i onödan, men jag ville ju inte heller låta placeringarna rinna iväg om vi skulle i mål, men några meter innan linjen ringde dom i klockan och vi drog ut på ett sista varv på tio kilometer.

Nu gav jag upp att försöka jaga ikapp den ensamma killen som var längre fram, jag ville inte se att vi kom ikapp och att jag var slut inför avslutningen. Så på sista lilla varvet gick det inte så väldigt fort. Jag höll uppe tempot någorlunda för att vi inte skulle bli ikappkörda av några andra bakom. Väl in i sista svängen och sista backen kommer alla som några gangstrar och attackerar in i kurvan. Så jag kom sist in i backen men jag litade på att mina ben skulle ta mig upp för backen snabbare än dom andra. Två stycken hade redan kommit iväg tidigt i backen men så småningom lyckades jag ta mig om alla andra och satte in jakten på dom två som kommit loss.

Väl in på upploppet hade jag en kille på hjul och en bra bit fram till dom andra två. Lite uppgiven kändes det inte lönt att börja spurta med någon annan på hjul, men jag satte ändå in allt jag hade och lyckades på något osannolikt sätt passera en av dom två med någon centimeter och eftersom ingen passerade mig lyckades jag knipa tredjeplatsen.

Inte alls fel att börja säsongen med en pallplats. Visserligen var det inte världens längsta tävling, men det är nog dom här sträckorna jag får börja värma upp med. Jag är otroligt nöjd med hur jag faktiskt kan prestera med tanke på vintern jag lagt bakom mig. Det måste helt enkelt vara bra att träna när man tycker det är kul!

Efter tävlingen kunde vi alla nöjda och glada (även om någon kanske var lite småsur över någon punktering för mycket) rulla hem mot Helsingborg igen, och som tur var fick vi hjälp av båten att komma över sundet. Härlig start på säsongen! Bäst av allt var att vi var åtta stycken som representerade CK Fix. KUL!

En femtondeplats igår blev en trettondeplats idag. Bra bra! Hinderna vad kanske inte lika jobbiga idag som igår, men tekniken var betydligt bättre också. Tänka sig så där över en natt. Dock är det inget att skryta med jämfört med dom som verkligen kan det här.

Satte in en taktisk attack med halva varvet kvar och luckan jag fick höll hela vägen. Ännu en rolig träning kan bokföras, med en positiv utveckling sedan igår. Men nu blir det inget sånt här tävlande mer utan tänkte fokusera lite på landsvägsträningen.

Kanske var det byte av framklingan och möjligheten att köra på lilla klingan som gjorde skillnaden idag :)