Det blev en väldigt lång dag och söndagen har redan blivit en dryg timme gammal. Precis hemkommen till hotellet efter att ha sett avslutningen av elitens sexdagarslopp och jag är nog rätt mör i benen nu. Ojojoj vad dom har spunnit loss. Hela velodromen borde fyllts med spunnit socker om man kopplat en sån maskin till benen :)

Det har varit en riktigt rolig kväll på banan idag. Inte nog med att jag har lärt mig ofantligt mycket under de här dagarna och att det har varit en otrolig erfarenhet som jag kan ta med mig i bagaget hem så har det varit riktigt roligt att träffa så många nya människor. Alla som kommit fram till mig och pratat har tyckt det varit jättekul att en svensk tagit sig ut på velodromen. En kom fram och sa ”Heja Sverige! Jag visste inte det fanns någon svensk som cyklade velodrom”. Det säger kanske en del om att det är på tiden att några svenskar kommer ut och kör lite. Det hade varit väldigt kul om jag kunde fått med mig någon mer som man hade kunnat träna med ibland och tävla på sådana här tävlingar. Intresserad någon?

Om det nu blir fler tävlingar ska jag försöka komma lite mer förberedd och ha lite mer rätt utrustning. Den första dagen körde jag med mina egna hjul som hade ruskigt dåliga däck, där var knappt något grepp när jag var uppe i kurvan. Och jag ska fixa en annan framklinga så jag slipper trampa så infernaliskt fort med benen. Utväxlingsgränsen går på 7,01 meter/varv och jag har kört runt med 6,84. Att tappa 17 cm per pedalvarv är ju lite onödigt, när man egentligen inte behöver :)

Under kvällens första Madison var jag riktigt med i matchen i början. Låg med långt fram och slapp dom onödiga omvägarna om växlingarna längre bak och täppa igen de luckorna som det blir ibland. Tyvärr blev jag oftast inväxlad längst bak och fick slita hårt. Däremot gick andra loppet bättre. Då fick vi båda in bra växlingar.

Men för att bara ha skrivit in, ja, inte ens fyra timmar bancykling totalt med dessa dagars tävling medräknat i årets kalender får jag vara riktigt nöjd med hur det gick. Det var ju trots allt min första riktiga madinsontävling. Och ni som följt mitt äventyr här i Amsterdam vet att jag tyckte det var fruktansvärt kaotiskt första kvällen. Så visst har det gått framåt!

Jag vill, som liten avslutning på min Amsterdam-resa nämna Christian Bosch. Vilken kille (eller kanske man). En mer hjälpsam person får man leta efter, länge. Carolien, som är tränare här i Amsterdam, och den svenska velodrom-meken Alf är båda också delaktiga i min vistelse här nere. Det är så kul att ha människor runt omkring sig som verkligen vill hjälpa en. Superkul! Och givetvis min mamma, utan hennes villighet att hjälpa mig hade jag aldrig ens kunnat tacka ja till det här äventyret. Hon kunde inte följa med och titta, men man kan ju hoppas det blir fler chanser. :)

Nu ska cykeln packas ner i väskan sen blir det några timmars sömn innan jag beger mig till flygplatsen imorgon.