Crosscup 17/18 – #7 – Flög fram, men mest ner i löven

I söndags hade jag fördelen av bli utdragen på en nättare crossrunda. Per hörde av sig i lördagskväll och undrade om det inte var läge att jag hängde med på en tur. Han lockade även med att Birgersson skulle sitta på cykeln. Vilket var hans första tur på ett gäng månader. Vi fick en riktigt trevlig tur och det var hur välbehövligt som helst.

Jag har blivit lite bättre på att ta det lugnt. Mest för min kropps skull. Försöker stressa lite mindre och värdera saker och ting jag gör så att jag gör mer av det jag vill göra och mindre av det jag måste göra (utan att vilja). Och jag blir bättre och bättre på det. Dock är jag inte riktigt i balans med hur mycket jag tummar på att sticka ut och cykla, men i gengäld får jag någon lugn kväll hemma.

Som jag nämnt tidigare så fokuserar jag mycket på mitt nya jobb och ett sidoprojekt jag och två kompisar kört igång, och eftersom det är nytt så känner jag att det får lov att ta mycket tid och fokus just nu. Och i takt med att jag kommer in i det mer och mer så tror jag att jag kan ta tillbaka lite tid på cykeln igen. Just nu prioriterar jag att inte prioritera allt på en gång.

Men idag ville jag faktiskt ta mig tid till att cykla. Fredin och Axelsson hade snickrat ihop ett varv ute i Domsten och det var man ju spänd på att få lov att se och uppleva. Till en början kändes det skumpigt, rotigt och mountainbikelikt, men varvet växte i takt med farten. Det var ett snabbt och härligt varv.

Dessvärre gick jag inte vinnande ur matchen mot en rot i en backe så jag slängde mig på den mjuka marken som var täckt av sjuttioelva lager löv. Jag landade mjukt och tänkte att det bara var att hoppa upp igen och fortsätta. Jag hade ju precis ett halvt varv tidigare kommit in i ett bra flow. Men båda flaskhållarna (den ena med vatten och den andra med lampornas batteri) flög på något mystiskt sätt av och jag kunde därför inte fortsätta i mörkret.

Jag fick i alla fall några roliga och värdefulla träningsminuter i skogen innan det var slut. Och det är ju alltid något.

0 Kommentarer

Kommentera