Det var minsann inte vindstilla

Så lurad man kan bli i en källare. Och hur det kan styrkas när man sen går utanför dörren med ett helt hus som läar.

Det var egentligen inte förrän jag satt på cykeln som jag började ana att det nog inte var så himla vindstilla trots allt. Och att solen inte värmde så där härligt skönt som den gjorde vid den höga husväggen.

Men jag cyklade i alla fall iväg i lite motvind och sidvind. Planerade snabbt in att jag ville ha medvind hemåt.

I medvinden var det ganska gött att även få solen i ansiktet. Då är det minsann inte svårt att njuta. :)

Efter ett tag slog det mig att det var så mycket vind så jag kanske skulle kunna klämma till med något rekord någonstans. Nästa flagga jag såg gav mig mer exakt vindriktning och jag bestämde mig för att köra ett litet varv innan jag tog mig tillbaka hem igen för att fortsätta ner mot Rydebäck och försöka slå mitt rekord på Fortunaspurten. Jag vet fortfarande inte riktigt exakt var det börjar eller var det slutar, men jag gav det ett försök. Det tidigare rekordet var 60,7 km/h över den ca 1 kilometer långa spurten.

Det nya rekordet är 61,7 km/h. Baaam!!

Det var skönt att känna att jag hade det i benen. Klart jag hade stor fördel av vinden idag, men det var å andra sidan inte den värsta vinden jag cyklat i, så det finns nog potential för att komma ner under minuten. För visst är 59 sekunder bra mycket coolare än en minut.

1 Kommentarer

En kommentar till “Det var minsann inte vindstilla

  1. Puky skriver:

    Det låter härligt. :) Grattis till rekordet!

Kommentera