Man kanske skulle slutat på topp

Ibland hade det varit rätt härligt att sluta helt när man var som bäst. När man inte fick höra ”jag trodde du skulle kört snabbare än så”, ”varför kör vi inte snabbare än att vi verkar ha gett upp?”, ”kör du, du brukar ju vara stark” och så vidare…

Men å andra sidan… Då hade jag aldrig fått uppleva det här, att kunna boka ett helt hus för Fixare i Värnamo som i helgen som var, eller få träffa 13 andra klubbkompisar nere på Sturup som idag. Och det är faktiskt riktigt roligt. Att jag sen inte är snabbare än vad jag är, det får jag leva med. Den tiden är förbi. Jag kan inte längre tävla som när jag tränade 15 timmar mer i veckan. Det finns ingen chans.

Därför är det trots allt rätt kul när jag som idag kunde vara med och tävla litegrann, även om det kändes riktigt risigt ibland.

Men mest risigt kändes det i Värnamo. När vi i seniorklassen fick starta med elitklassen, och elitcyklisterna bestämde sig för att göra det surt för dom som inte hade bra med krut i benen. Som jag.

Jag fick släppa när jag inte längre kunde pressa hastighetsmätaren mycket över 55-58 km/h. Inte ens kunde jag hålla framförvarande cyklist rulle. Det var sorgligt. Men sant. Det är så enkelt i huvudet, men så svårt när man sitter där på cykeln och inte har mer kraft att trycka ut i pedalerna.

Idag hade jag till skillnad från igår sällskap av en Fixare, Nico. Inte för att det hade gjort någon skillnad igår, men idag var det riktigt roligt. Jag försökte kommunicera så mycket det gick och på sista varvet hade jag så gärna velat att det skulle ha filmats. För det kan ha varit en av de snyggaste fartökningarna jag varit med om. Nico låg rätt långt fram, och vi hade väl 5-7 cyklister mellan oss och jag låg inträngd på insidan. Jag lyckades skrika till Nico att det var dags, det var nu det gällde. Vi skulle ge allt för att hämta in de fyra utbrytarna på sista delen av varvet.

Jag kände dock att det var för sent. De hade för stort försprång. Men det gjorde inget. Sättet vi inte vann på var så galet snyggt. Jag tog mig om på insidan och Nico satte in en attack från utsidan och jag smet in perfekt på hans rulle efter att vi lyckats runda klungan på vars en sida och sen var det bara för honom att maxa in i sista kurvan. Jag var uppgiven, men gav det ett försök. Det blev en lite för lång spurt och en cyklist smet om sista metern innan mållinjen.

Gissningsvis blev jag 6:a. Så det blev ingen upprepning med bästa poängplockare för sjätte gången i rad på Sturup Raceway.

Men vad gör det?

Sättet jag inte blev det på var hur kul som helst!

Och nu vet jag varför jag inte slutade på topp. Då hade jag aldrig fått uppleva det här roliga.

0 Kommentarer

Kommentera