11:54 var klockan och föreläsningen slutade. Sedan fem minuter tillbaka hade jag sett det som en omöjlighet att komma med bussen och senare också tåget som rullar iväg 04 varje timme. Men tävlingsmänniskan i mig kom fram och jag tänkte för mig själv att detta ska jag visst hinna. Hade min cykel varit hel och inte på lagning hade jag hunnit utan problem, men nu skulle jag förlita mig på bussen. Jag tog snabba steg ifrån salen mot busshållsplatsen och halvvägs dit ser jag en buss komma. Shit tänkte jag, men samtidigt som den tanken slog mig började jag springa. Typ det snabbaste jag någonsin sprungit. Aj mina ben. Busschauffören öppnade snällt dörren igen när han såg mig komma mot bussen, och med ett leende sa han med brytning ”ja, ibland e de bra me gympa, de va lång du sprang”. Jag blev glad för att jag hann med bussen och att jag sen insåg att konditionen inte är helt bortblåst gjorde inte saken sämre. Väl av bussen fick jag springgå till tåget, det roligaste var när jag tog följe på två som var ute och löptränade, men när jag såg att den ena skulle snyta sig slog jag av på tempot. Om det var för att han inte ville ha med sig en student med ryggsäck på rulle eller om han faktiskt var snorig vet jag inte, men jag tyckte det var lika bra i alla fall och med hela en minut till godo kunde jag till och med andas lite innan tåget körde iväg. Yes!

Väl hemma packade jag väskan och begav mig ner till gymmet. Och jag var nog precis så duktig som jag hade hoppats på när jag igår sköt på gympasset till idag. Efter det tog jag mig hemåt igen och bytte om till cykelkläder i en förhoppning om att det musklerna hade gjort på gymmet skulle dom förstå dom ska göra på cykeln. Det blev därför lite skyltspurter, eller ja, ibland blev det spurter utan skyltar osså, det kan räcka med en pinne eller något högt gräs för att få igång spurtaren inom mig ibland... :)