Ibland undrar jag om man inte blir lite skadad av det här med cykling. Att träna cykling. Att dag ut och dag in sätta sig på den där cykeln. Det var en av dom sakerna jag funderade på när jag körde efter ett träningsschema jag fick ungefär varannan vecka under fyra-fem år. Man liksom bara gör det man blir ”tillsagd” för att man ska göra det och för att kunna sätta en bock och gå vidare till nästa dag och vara nöjd. Typ.
Nu kör jag inte lika strukturerat längre. Om man ens ska överdriva och säga att det överhuvudtaget är strukturerat. Jag har en liten bild i huvudet om hur det ska se ut, och sen kör jag efter det. Men det är lätt att man faller i någon enkel fälla när man inte har struktur. Som att köra lite för hårt när man ska köra lugnt till exempel, man faller i fällan för att man känner att man har en bra dagsform, man vill liksom passa på att utmana kroppen. Men så var det ju det där med att man skulle ta det lugnt.
Idag gick det bra. Det kom ingen till klubben och mötte upp mig så jag blev ensam. Perfekt för mig och jag rullade sakteliga iväg söderut. Innan idag hade jag tänkt mig, som vanligt, ner till Rönneberga, men så var det det där med lugn och lite kortare träning. Jag kortade ner rundan i huvudet innan jag hoppade på cykeln. När jag kom till Gantofta ville mina frusna händer styra till höger. Men jag sa nej, det går inte, jag ska rakt fram. Jag ville egentligen till höger. Men på något sätt så är man väl fortfarande programmerad att man ska göra som man tänkt. Man är som en liten robot som bara sitter där på cykeln och trampar oavsett väder. Så var det förra veckan också, då undrade mamma varför jag körde så länge när det var sånt skitväder. Jag vet inte, jag hade tänkt ut den rundan så därför blev det så, blev svaret.

Och istället för att åka hemåt med mina frusna fingrar, tår och panna så skakade jag loss mina armar i backen upp genom Gantofta och fick sedan skaka vidare medan jag njöt i månskenet hem längs kusten. Så kan det ju gå. Men nu är jag nöjd. :)
Senaste kommentarerna