Plötsligt händer det. Man hittar stigen man aldrig kört på förut. Skogen man aldrig upptäckt. Grusvägarna som man aldrig funnit. Det händer fortfarande, efter tio år på cykelsadeln här i Helsingborg.
Idag hände det nästan hela träningen. Jag är en nyfiken person, och idag kom upptäckarlusten inom mig fram och jag drog ut på, för mig, helt nya vägar, svängde höger där jag brukar svänga vänster, vänster där jag brukar köra rakt fram. Vad kan gå fel? Att köra vilse på sin höjd. En gång under morgonens tur vände jag om, ”aha, är jag här, men här har jag kört, då tar jag vänster istället”. Annars körde jag dit stigarna tog mig.
Regnet duggade friskt i morse när jag begav mig ut på min runda, men det var inte förrän solen börjat gå upp som regnet ville fastna på bild... :)
Jag trodde inte det var möjligt att hitta vägar jag aldrig cyklat på och hamna i Ödåkra. Men helt plötsligt kom jag fram till tågstationen i Ödåkra. Därifrån begav jag mig iväg på kända vägar till jag från vägen skymtade denna grusgången och tunneln. Nyfikenheten dök på mig igen...
Men på andra sidan tunneln tog det inte många metrar innan grusgången bara tog slut. Jag tänkte vända. Men då hade det ju inte varit någon upptäcktsfärd.
Det var inte en jättetydlig stig jag följde, men den fanns där, och jag följde den.
Backen kanske inte ser mycket ut för världen på bild. Men jag kan meddela att den inte var alldeles jätteenkel att cykla upp för.
I slutet av en nerförsbacke låg den här pinnen mitt i vägen (Pinnen? Vardå?! (Tänker ni kanske)), och då kan jag berätta att jag inte heller såg den först. Det fick bli ett sista hundradelssekundshopp över och jag lyckades slippa att stå på huvudet. :) När jag kom tillbaka till platsen där jag började visade det sig att det var ett ganska fint varv, som jag tror kan bli ännu bättre om det blir lite uppkört. Och tror det finns viss risk att jag kommer köra där någon gång till. :)
Senaste kommentarerna