Grönt snor på morgonen är inget gott tecken. Och det var inget undantag idag heller. Imorse när jag vaknade kändes det inte helt hundra. Men jag tänkte, och hoppades, att det nog skulle kunna gå bra ändå.

Tre varv och ca 70 km tog det innan jag hade diskuterat klart med mig själv om jag skulle gå av eller inte. Anledningen till att det tog så lång tid var för att jag har väldigt svårt för att bryta. Jag visste inte hur mycket jag skulle lyssna på kroppen, men varje gång det kom en backe, eller ett litet motlut, så rusade pulsen iväg och andningen kändes alldeles för ansträngd. Till slut insåg jag att det trots allt är en månad kvar på säsongen och det redan till helgen är etapplopp i Svanesund som jag ser fram emot, så jag vill inte dra på mig någon onödigt långvarig sjukdom. Antagligen är det det jag har känt lite till och från nu i en vecka som ligger och spökar. Men nu håller jag tummarna för att det spökat klart.