Andra etappen på U6 Cycle Tour är min favoritetapp. Den passar mig bra. De backar som finns är lagom korta, det finns ett grusvägsparti, är ett väldigt snabbt race och brukar avslutas med en klungspurt. Idag var det dock inte en vanlig cykeltävling för mig.

Ut på fjärde varvet efter ett par kilometer körde vi på den guppigaste vägen på hela rundan, och mitt på det partiet så hände något med min framväxel och kedjan kastades ner på lilla klingan. Jag fick inte upp den på stora klingan och drog en uppgiven suck. Men snabbt kom jag på andra tankar. Det var fyra varv kvar (ca 80 km) och jag funderade på hur jag skulle lyckas köra fyra varv med endast lättaste växeln fram. När jag märkte att jag inte kunde ha den på tyngsta bak heller utan bara nästtyngsta insåg jag att det skulle bli 80 km med bra spinn på benen. Det blev till att trampa värre än någonsin, men jag skulle med klungan in i mål om jag så skulle spinna benen av mig. Med 39/12 satt jag med klungan in i  mål. Att spurta om någon framskjuten placering var inte att tänka på då jag hade fullt sjå med att inte krampa sönder vaderna. Det var en lättande suck jag drog när jag rullade över mållinjen. Jag förlorade inte någon tid i sammandraget och är fortfarande med i tävlingen. Hade jag brutit hade jag förlorat en himla massa tid och inte haft med sammandraget att göra. Därför fanns inga ursäkter för att bryta. Denna vecka ska sluta på ett bra sätt. Då kan man inte bryta på första linjeetappen.

Innan eländet så var det bra fart på benen och jag satte in en tidig attack redan efter några km. Hela första varvet gick benen av säg själv och sa aldrig nej. Det är en underbar känsla. Och framför allt är det positivt inför morgondagen. Då väntar ”kungaetappen”, 170 km på en lång varvbana med målgång uppför i en backe som vi dessutom ska uppför sex gånger.