Jag har en känsla utav att vandring inte är min kopp av te. Eller så är det inte tänkt att man ska gå en dryg halvtimme ner för målbacken i Falun. Det var nämligen som så att jag fick gå från målet ner till min bil efter jag tävlat i Falun igår efter att jag lämnat tillbaka ett fungerande framhjul i utbyte mot mitt punkterade. Resultatet blev härliga blåsor under fötterna, varav en är en riktig höjdare till blodblåsa. Tur är det att man inte cyklar med hälen, då hade nog kommande tävlingar varit i farozonen. Men dagens träning gick bra när jag väl hade fått ner foten i skon.

Självaste Henrik Öijer stannade snällt vid min sida när jag redan efter ca 40 minuter punkterade på tävlingen igår. Av någon mystisk anledning (kan det vara ödet?) så hade han tagit med sig just ett framhjul. Jag undrade om det fanns kvastbil, men kom på att jag faktiskt ville tävla, och nu erbjöds det ett hjul så jag tackade ja till erbjudandet och fick mig sedan en fin intervall när jag körde ikapp klungan igen. Ikapp kom jag och glad är jag för det. För vilken tävling. Vilken bana. 138 km varav 32 km grusväg och 5 bergspris. 92 cyklister rullade ut ur Falun. Det var tänkt att det skulle vara masterstart men bilen som borde kört lite saktare om alla skulle få en juste uppvärmning verkade ha bråttom. Någon i klungan funderade högt på om det var ett försök till att sätta banrekord och några andra hörde jag snacka om att dom tyckte masterstarten var den jobbigaste biten på hela varvet. Men men, vi kom iväg i alla fall.

Jag tyckte jag satt med bra hela tiden och var iväg i någon mindre grupp efter klungan splittrats ordentligt på ett grusvägsparti och över ett bergspris. Vi blev väl runt en 10-15 man eller något. Men vi jagades ikapp igen. Nästa bergspris satt jag på åttonde hjul cirka och trodde jag satt säkert, men det sprack av ännu längre fram. Stressade inte iväg utan tänkte att vi jagade ikapp dom precis som huvudklungan gjort tidigare. Men icke. Det blev istället avvaktande åkning och dom seglade iväg. Tråkigt.

Jag tyckte det var synd det inte var fler som ville hjälpa till med farthållningen så jag försökte på mig några attacker. Men de flesta tyckte det var synd att släppa iväg en eller två cyklister till så dom gnetade ikapp igen. Vi närmade oss mål och vi körde nu om en tolfteplats. Jag klättrade upp för berget likt en bergsget och tog hand om fjortondeplatsen. Ett bättre träningspass kunde jag nog inte fått. Tanken var ju först att köra hem och strunta i tävlingen, men jag är väldigt glad för att jag körde den. Vilket lopp! Hoppas det kommer tillbaka nästa år och att vi då blir ännu fler tävlande. Helt klart en tävling som borde återkomma.

Efter hjulbytet blev det hårdkörning. Skönt det blivit en lång karavan av bilar bakom klungan. Bilden helt lagligt(?) snodd från Henrik Öijers mobilkamera :)