Igår kväll tänkte jag skriva ett inlägg efter träningen. Men precis när jag kom hem fick jag reda på att det inte gick att rädda livet på den 26 årige cyklisten Wouter Weylandt som kraschade under den tredje etappen på Giro d’Italia. Plötsligt kändes allt så annorlunda och betydelselöst. Och plötsligt visste jag inte vad jag skulle skriva. Det är svårt. Man bryr sig och blir berörd av det. Det är ruskigt tragiskt. Det är långt bort men ändå så nära. En, inom den sport man utövar dagligen, omkommer i en tävling. Det är så fruktansvärt och så taskigt, och så svårt att förstå.

Jag har tränat idag i alla fall, och det känns svårt att hoppa till det helt plötsligt och berätta om det. Så jag skippar det och tackar för mig nu. Detta får räcka för idag. Ta vara på dagen!