Varde & Esbjerg

Varde och Esbjerg ska absolut inte blandas ihop med ”var det ett berg”. För det var totalt pannkakeplatt, om det nu var en pannkaka med lite luftbubblor i.

Gårdagens linjelopp över nästan 14 mil blev en betydligt snabbare resa än vad jag hade kunnat tänka mig. Det trycktes på redan från start och in i kantvindspartierna var det full gas som gällde. Det hjälpte inte ens att jag tyckte jag låg bra runt en 10:e plats. Det var ännu längre fram det sprack av och bildades en utbrytargrupp. En del hade redan åkt av men vi var några som jagade på rätt så hårt efter att vi sett på när utbrytargruppen fick större och större lucka. Efter ett halvt varv (ca 15 kilometers) jagande var vi åter ikapp. Men mina ben hade blivit trötta och jag gled lite för långt bak på kantvindspartiet. Det sprack av några cyklister framför mig. Och en grupp på 20 man kom iväg.

Vi skulle köra 5 varv. Andra varvet hade vi snitt på 45 km/h och det var aldrig under 42 km/h i snitt på något varv. Det gick undan helt enkelt. Det hade splittrats av en hel del under varven och man visste inte riktigt hur man låg till. När det var ett halvt varv kvar fick vi syn på en grupp längre fram bestående av ca 10 cyklister, så vi satte igång jakten. När det återstod 2 km var vi ikapp och jag försökte ta en powervila i benen för att göra mig klar för spurten. Det blev en spurt om ca 15:e platsen, och jag kom in som 19:e. Det var skönt att kunna få spurta lite, även om jag hade slösat alldeles för mycket kraft i att jaga ikapp under loppet.

I dag var det desto lugnare. För lugnt. Det var rena rama söndagsturen första varvet. De stora lagen trivdes med tempot i solskenet och därför blev det så. Jag däremot gillade det inte alls. För helt plötsligt så kommer det ett kantvindsparti och pang så kör alla som om dom var jagade av femtioelva lejon, utskjutna ur en kanon. Typ. Det var ett mycket högre tempo på andra och tredje varvet (av sex) och attackerna avlöste varandra. Den ena värre än den andra. Det blev ett hårt positionskrig för att få behålla sin plats långt fram. Och med facit i hand slösade jag nog lite väl mycket energi och lite för mycket av min höfts tålamod när jag försökte vara långt framme och kanske komma med i någon utbrytning. Istället fick jag en värkande höft och ett domnande högerlår och när det var två varv kvar kunde jag se på när det som var kvar av klungan gled i från mig, vilket om jag ska se det positivt inte var så många. Jag körde åtminstone alla varven och tog mig imål.

Totalt sett får jag vara nöjd med helgen. Tävlingarna ger mig den hårdare träning som jag behöver inför kommande äventyr under säsongen. Nu håller jag tummarna och hoppas på att min höft vill bli vän med mig igen efter dagens behandling och att den inte strular mer än så här. Hoppas, hoppas.

0 Kommentarer

Kommentera