I dalen på väg till dagens höjdpunkt visste vi inte riktigt vad som väntade oss.

En sista paus innan klättringen började. Jag passade på att fylla flaskorna så jag hade full last. Och sola nacken förståss, medan dom andra lättade på trycket.

Idag tänkte man många gånger på hur sjukt fräckt landskap det är man är och cyklar i. Här var vi med bergsväggar på båda sidor om oss och en flod i mitten.

Ganska snart blev vi en grupp på fyra man. Jag mtb:aren och de två ledarna. Det skulle visa sig att Rune var den av dom tre som hade bäst form i långa stigningar.

Halvvägs upp tänkte jag jag kunde psyka motståndet lite. Tog fram kameran och plötsligt såg han mycket piggare ut :) Han ville inte vara sämre och bad få låna kameran för att ta en bild på mig. Sen tackade jag för det genom att lägga in en växel till. Resten av turen körde jag och Rune ensamma upp.

Mycket högre än så här kom vi inte idag. Vägen tog slut. Givetvis fanns det ett kloster längst upp på toppen. Ett kloster, en restaurang och en antenn. Vad ananrs?

Även om det var 1200 meter över havet kom vi aldrig närmare snön än den här lilla snöhögen.

I en annan stigning ville getterna inte vara med och skuttade iväg istället. Den närmaste blev nog rädd för oss, så rädd så han var tvungen att stanna för att kissa.

Efter stigningen kom belöningen. Att få vända ner och ta varenda sväng precis så där härligt som man vill. Det var dock lite läskigt i vissa svängar då det inte fanns något räcke och det var lätt att bli lite fartblind. Men det blev 23 spännande minuter. Kul! Sjukt kul!

Varför har vi inte så här härliga vägar i Sverige?

Det var aldrig meningen att det skulle bli en så här tydlig "produktplacering". Det jag vill få fram i bilden är mitt goda återhämtningsmål. Ett glas fransk mjölk och en härlig skinkbit. Skulle Dalblads ändå se det här och vara nöjda kan jag meddela att mina två flaskor jag äger börjar bli slitna... :)