Klockan ringde 5:25 imorse och det var dags för frukost. Ett tidigt träningspass med Segerfalk stod på schemat. Lite frukost trillade ner i magen och jag hann med att sova en liten stund till innan jag skulle vara på cykeln tjugo över sju. 3 timmar med några härliga 15 minuters intervaller var tanken idag. Innan träningen spanade jag genom facebook i mobilen och såg att den lokala tidningen, HD, hade skrivit att det var varning för halka så jag slängde på dubbdäcken fall i fall.

Fredrik hörde av sig och meddelade att det inte blev något för honom så jag stack ut själv. Planerade en finfin runda i huvudet och tänkte mig en timme uppvärmning innan intervallerna. Jag brukar säga att det är okej att det regnar när jag tränar så länge det är uppehåll när jag sticker ut. Idag vet jag inte riktigt, ungefär 28 sekunder efter jag rullat iväg började det småregna, och efter ett tag kom både större droppar och snö. Efter en timme kom jag fram till min lilla väg jag skulle svänga in på för att påbörja intervallerna. Och där var givetvis fullt med is över hela vägen. Var tog den påbörjade våren vägen? Istället för intervaller blev det till att balansera så nära dikeskanten som möjligt för där var ingen is. Det gick bra och när väl isgatan var över var jag och mina skor dyngsura.

Jag ställde in mig på trainer istället och var hemma efter 2 timmar. Väl på trainern blev det som förra gången. Rent fiasko. 5 minuter och jag gav upp. Pallar verkligen inte trainer. Tror det är så här det är när man lever på gränsen. Kroppen har inte någon överskottsenergi direkt och därför prioriterar inte kroppen att huvudet ska få tillräckligt med energi för att orka köra trainer. Därmed tog trainern ledningen i dagens kamp.

Jag riktade istället in mig på att träna efter lunchen och få hjälpt mamma med lite saker först. Det blev lite mer saker än planerat och tiden rann iväg och Isabella behövde också lite hjälp med musik inför hennes spinningpass som hon håller på Actic här i stan om torsdagar så jag sköt på det lite till men tanken fanns där och det är tanken som räknas. 1-1.

När Isabella gått satt jag mig och tittade på avslutningen av Paris-Nice. Mentalt laddade jag inför att köra slut på mig direkt efter målgång. Jag skuttade upp ur soffan och gick upp och satte mig på cykeln. 5 minuters uppvärmning och jag hade en positiv känsla. Det fanns bara en väg nu, och det var att besegra den där trainern. Jag slängde på motstånd. Ökade och ökade för att komma i rätt puls. Efter 15 minuter var de 3 minutrarna med vila välkomna, sen var det bara på det igen, och igen… Det gick bra. Det gick sjukt bra. Och plötsligt älskade jag det. Känslan att plåga sig själv är sjukt härlig. Känslan att efter drygt en timme vara så trött att man är glad cykeln kan stå för sig själv för annars hade man trillat är grymt underskattad. Jag tog hem en storstilad seger över trainern och vände dagens fiasko till succé.

Blött. No more words needed.