Det är inte mycket som ska till för att man ska vinna eller förlora. Idag var det en liten attack och lite halvkass skiftning som gjorde att madisonloppet slutade. Ja. Vad ska man säga. Inte riktigt vår väg. Vi gjorde precis som tanken var enda till slutet av loppet då det var 2 varv kvar.

Men innan dess hände en hel del spännande saker. Först ut var det flygande varvet. Den disciplinen har vi inte riktigt lyckats vinna innan i veckan. Vi försökte därför oss på att Peter skulle kasta iväg mig. På dom få träningsvarven vi gjorde innan kvällen började kändes det bra. Men med högre fart på tävlingen gick det inte lika bra och vi kom därför åter igen på tredje plats. Nu hade alltså Team Cykelklubben börjat ta in på oss. Vilket dom fortsatte med då vår taktik under elimineringsloppet inte gick vägen. Vi valde att satsa på att Peter skulle ta hand om det, då jag inte är så bra på just den grenen. Han åkte dock ut som fyra och fick se dom andra ta fler poäng än oss. Scratchloppet gick bättre. Jag ville inte slösa så mycket kraft men ändå göra ett bra lopp. En liten kompromiss blev det och jag slutade trea.

Till dagens höjdpunkt. Flying Kilo. En kilometer med flygande start. Min favoritgren under veckan som jag dom två tidigare gångerna lyckats sätta banrekord på. Jag startade åter igen som 3:e cyklist. Estländaren som startade före mig tog hand om banrekordet. Det jag hade innan kvällen började var 1:04:28, han kom in i mål på 1:04,25. 3 hundradelar. 0,03 sekunder. Det är ingenting. Jag hade laddat för detta hela dagen, och gårdagen. Försökte få igång publiken och dom stöttade mig verkligen. Jag ville att banrekordet skulle stanna i Sverige, och framför allt hos mig. Satte igång likt förra gången med istället för att ta det ”lugnt” i tre varv och köra rysligt fort sista två varven tog jag det bara lugnt i två varv och sedan körde jag slut på all kraft i mig dom sista tre varven. Det visade sig vara ett riktigt bra taktiskt drag. Och jag putsade nästan mitt gamla rekord med en hel sekund. Banrekordet är nu nere på 1:03,4(någonting). Jag hörde faktiskt inte exakt vad tiden blev. Men bra blev det, och stolt över mig själv är jag att jag kunde prestera så bra efter hela veckan. Jag fick alltså vinna alla tre flying kilo och jag satte banrekord alla tre gångerna.

Till slut var det då alltså madison. Jag och Peter kontrollerade det rätt bra tyckte jag. Vi ledde med 2 poäng och allt vi behövde göra var att följa Team Cykelklubben, och sen vara före dom i spurten. När Team Cykel o Fjäll var ute och försökte jaga ikapp ett varv för att komma på lika varv med oss i Team Lindberg och Team Cykelklubben så blev nog både vi och dom andra lite nervösa, men vi hade fortfarande koll på läget med poängen. Men så kom det väldigt överraskande draget från Lasse ”the beast” Myrberg när han kom ikapp klungan stack han på nytt igen. Som tur var hade varken han eller Marcus någon vidare kraft kvar att orka köra ikapp eftersom tempot samtidigt ökades i klungan då vi blev lite nervösa. Team Dynamate tog vara på situationen som uppstod och försökte hänga på Lasse. Vid två varv kvar skiftar Peter över till mig och jag försöker hänga på och ta igen försprånget som Team Dynamate och Team Cykelklubben fått. Men jag kommer inte mer än ikapp före mållinjen och vi får till och med Team Dynamate mellan oss vilket gjorde att Cykelklubben vann över Team Lindberg med 2 poäng. 2 poäng. TVÅ ynka poäng.

Men som sagt. Det har varit små marginaler denna vecka. Jag har förlorat med 0,06 sekunder, jag har vunnit med 0,02 sekunder. Jag har sett mitt rekord bli slaget med 0,03 sekunder (som tur var tog jag tillbaka det) och nu i slutet förlorar vi alltså med 2 poäng. Surt, men sant.

Denna vecka har jag i alla fall lärt mig otroligt mycket, och fått en hel hög med nya vänner. Och detta har helt klart öppnat upp ett antal nya dörrar för mig. Eventuellt blir det en 6-dagars tävling i Rotterdam med Mark Welle, om det blir bra kanske den följs upp med tävling i Köpenhamn. Och var det slutar, ja, det får framtiden utvisa.