Jag avslutade säsongen med två tävlingar i Danmark. På gränsen till Tyskland var det en tävling i Tönder i lördags och en tävling i Bov i går som skulle köras. Båda på ca 14 mil. En distans som jag numera tycker är nästan lite kort, men jag gillar det. Lagom distans.

När jag kom dit var jag orlig det bara skulle vara ett 20-tal cyklist till start, men det visade sig vara ”utomlandscyklisterna” som stod på den. Det blev väl närmare 100-man på startlinjen. Efter ett varv på 3 mil var klungan halverad och jag undrade vad som hände. Jag tyckte inte det gick så hårt så hälften behövde slälppa, men tydligen. Två varv efter ytterliggare halvering fick jag känna på hur det var att hamna bakom några som släpper klungan. Kom aldrig om dom i sidvinden och fick se en större grupp på ca 20 man åka iväg i den, för dagen, inte så farligt blåsiga vinden, men den var tillräcklig i alla fall.

Jag hamnade i en andra grupp och försökte mana på dom andra att dra så mycket som möjligt för att vi skulle försöka komma ikapp. Efter att ha varit draglok åt en räkmacka med ett gäng cyklister på började jag bli riktigt frustrerad och började redan ladda för morgondagen. Benen kändes fantastiska så jag körde på så hårt jag kunde när jag var framme och drog och det var nog bara en tredjedel kvar av cyklisterna från gruppen i mål. Har inte sett någon resultatlista, men jag kan ha kommit allt från runt 25:e plats. Jag kom 2:a i spurten i alla fall, glad över hur kroppen kan prestera men besviken på utgången av loppet. Men jag la det bakom mig snabbt och började tagga för morgondagen. Och vilken morgondag det blev.

Landsvägssäsongens näst sista spurt. Tråkigt men sant.

Med cyklister från bl.a. HTC Columbia, Quick Step och några continentallag  från både Danmark och Norge var man inte i något dåligt sällskap. Första varvet var rena söndagsturen men så småningom vaknade danskarna till liv och det blev åka av. Det enda jag hade i tanken idag var att sitta långt fram. Blev det hårdkörning skulle jag sitta ännu längre fram. Idag skulle jag inte göra samma misstag som under gårdagen, den tanken snurra några gånger i huvudet. Benen var riktigt fina och jag kunde mer eller mindre köra så hårt som jag ville. När det var 3 varv kvar av 7 satte bl.a. Robert Pölder in en attack och kom iväg med några cyklister, och givetvis, nu var jag på hugget och hängde med. Vi blev ett gäng på ca 20-25 personer varav 5 och ibland 10 var sugna på att köra. Riktigt tråkigt att dra runt på ett gäng cyklister som inte vill dra något alls. Om dom så bara hade velat hjälpa till någon gång hade det varit okej, men idag la jag inte ner onödig energi på det, utan fokuserade på loppet istället. Pölder kom iväg med 4 cyklister när det var knappt några km kvar av loppet. Det blev några småförsök i min grupp nu att försöka köra ikapp dom men det blev mest ryckig körning. Istället började nog de flesta att fokusera på klungspurten som för övrigt var en 90-graders vänstersväng och sen ett kort upplopp. Jag la mig bland dom sista i klungan och försökte kolla ut vilka av dom andra som var sugna och var så beredd jag kunde vara. En kille attackerade och jag hängde på. En till kom från höger och jag tog hans hjul innan kurvan, sen tog jag en betydligt snävare sväng än vad han gjorde. Kom ut först ur kurvan och drog igång. Tyvärr lyckades en kille ta sig förbi mig, men jag höll alla andra bakom mig, så det blev en 7:e plats. Ett av mina skönaste lopp under säsongen, och jag tycker det är riktigt tråkigt att säsongen är slut. Jag vill ha mer. Mer, mer, mer. Fler tävlingar. Fler spurtkamper, mer krampkänningar i benen.

Efter lopppet satt det fint med en cocio. Bättre återhämtningsdryck får man leta efter.

Ja, 3:e bäst i Götaland kan jag skriva till på mitt CV. Eller var man nu skriver sånt där. Hur som helst. Så gick det bra idag. Jag är nöjd, och jag körde till krampen satte sig i öronen.

Jo, den där krampen. Den infann sig och gjorde mig nervös i backen när det var tre varv kvar. Jag fick då skifta med att stå upp och försöka att inte sitta så mycket när det gick hårt uppför.

Som ni kanske har förstått så hade tävlingen idag något med Götaland att göra, det var nämligen distriktsmästerskap. Nästan 150 km skulle avverkas, och det fördelat på 12 varv på en lagom hård bana som bjöd på kantvind på cykelbana, och motvind/kantvind i backen men framför allt, en backe. Jag satt och räknade för mig själv för varje gång jag klarade den, ”nu är det bara 2/3 kvar”, ”nu är det bara 1/3 kvar”, ”nu är det bara 1/4 kvar”, ”kom igen, nu har du klarat 5/6″, nu klarar du dom två sista gångerna”. Det var väl lite sånna peppande uträkningar jag höll på med för att hålla mig kvar i klungan. När det var 4 varv kvar tror jag att det var den hårdaste gången vi körde upp, jag satt med i den andra gruppen när klungan hade splittrats innan cykelbanan, och var orolig för att tappa dom andra ännu mer. Så med en stark klunga framför som dessutom hade försprång in i backen var jag lite orolig. Men jag hade ett mål med dagen, och det målet skulle inte rinna ut i sanden tack vara att jag hade släppt klungan, icke. Nu skulle det jagas ikapp. Sagt och gjort, innan krönet var jag ikapp och kunde andas ut lite när det gick nerför igen.

Dom kommande två gångerna tror jag även att dom andra hade lite respekt för backen. Det gick betydligt lugnare och det är jag glad för. En likadan forcering är frågan om jag klarat av. Men det var peppande att veta att jag tog igen en lucka. Att jag tog igen ett försprång en halv klunga hade in i backen.

Sista gången var bara att bita i. Det fanns bara ett alternativ på hur det skulle se ut i slutet av backen. Jag skulle vara där. Jag skulle sitta klistrad i klungan. Några attacker avlöste varandra, men inga som fick mina ben till något mer än en touch av kramp. Det kändes bra. När vi svänger i sista högersvängen är det väl drygt 2 km kvar till mål. Jag ligger med bra, på kanske 6:e hjul. Det kommer en attack, varpå killen framför mig hänger på, jag hinner inte tänka så mycket mer än att jag slänger i en växel och hänger på. Sen tänker jag ”varför gjorde jag detta?”. Men efter ett några hårda tramptag har det blivit lucka till klungan, vi e nu 4 man som är loss och ska göra upp om 2:a platsen om inte klungan kommer ikapp (segraren, Ove Nilsson (Borås CA), var redan loss i en sololedning som vi aldrig tog in). Det är ett ganska ovanligt scenario för mig att vara loss i en mindre grupp med en jagande klunga, men jag försöker att inte förhasta mig utan låter dom andra stå för jobbet, tittar lite bak och ser att klungan tar in. Men jag har bestämt mig sedan långt innan var jag ska sätta igång spurten, kommer klungan ikapp får den göra det, kommer den inte ikapp, synd för dom. Tittar bak, och dom är ikapp, men jag tar det lugnt, jag vet var jag ska sätta igång. Jag ställer mig upp, trycker igång allt jag har och slänger i en växel till. Sen är det bara att trampa till mållinjen är skuren. Tyvärr kom Johan Svensson (även han Borås CA) in på min rulle och kunde några meter innan mål passera mig. Men pallplats blev det. Och det är jag nöjd med. Det var helt klart den mest krampfyllda spurt jag någonsin kört. Några meter innan mål visste nog inte benen var dom skulle ta vägen men jag satt kvar på cykeln i alla fall.

Snöpligt men sant. Jag snubblade i alla fall inte på mållinjen. Dock passerad precis innan den. Herr Svensson är glad i alla fall :)

Det var tur jag också hamnade på pallen så det blev lite färggladare. Matchande blommor fick jag också.

Ibland får man nöja sig med att bara tänka sig att ett lopp gick bra. Dagens tävling gick inget vidare, jag var inte tillräckligt taggad, sugen eller motiverad och glöden som måste finnas inför ett tempolopp infann sig aldrig. Istället rullade jag de tre milen på Götalandsmästerskapets tempobana lugnt och fint. Att säga att jag gav upp innan loppet gillar jag inte att säga, men den största anledning till att jag startade var att jag tänkte att det blev ett bra träningspass, bättre än om jag kört hem och tränat själv.

Jag trampade i alla fall mig genom regnet och blåsten och kom så småningom tillbaka till målet. Det tog mig lite mindre än 41 minuter att köra dom 30 km, vilket i sig kanske inte är dåligt. Jag lyckades hålla några cyklister bakom mig och har förhoppningsvis sparat benen till imorgon. Morgondagen ser jag fram emot riktigt mycket, antagligen därför jag hade svårt för att fokusera och ladda inför dagens tempolopp. Det gäller att prioritera rätt, och det hoppas jag att jag har gjort. Imorgon gäller det. Imorgon vill jag vara med och tävla på riktigt. Jag hoppas bara på att få vakna på rätt sida, med fräscha ben och ett motiverat huvud som aldrig förr.

Lite sol idag hade inte skadat. Regnet öste ner och blåsten visade sig från sin skånska sida. Hoppas på bättre väder imorgon. Som på bilden, för ca 10 dagars sedan, hade inte suttit fel.

Nu är jag hemkommen från en trevlig helg uppe i skärgården vid Svanesund. Prologen har jag redan berättat om, men jag hann också med att köra ett GP-lopp, ett tempolopp och ett avslutande linjelopp på drygt 16 mil.

GP-loppet var kul. Gick hårt hela tiden, men tyvärr fick jag punktering. Tog dock ett respitvarv och bytade bakhjulet, sen var jag med i racet igen. Kom i mål efter en totalt misslyckad spurt av mig på en 16:e plats. En kille som låg bakom mig i totalen tog bonus så nu var jag nere på en 21:e plats.

Målet med tempoloppet var att försöka hålla mig kvar i övre hälften av listan över sammandraget. Jag körde så bra som jag kunde tyckte jag och var nöjd med loppet. Jag rullade in på en 28:e plats och gled även ner till den samma i totalen.

Linjeloppet idag var som sagt över drygt 16 mil. 9 varv skulle avverkas på en kuperad bana med en rätt rejäl stigning. Första varvet råkade jag ligga längst fram och dra upp hela klungan. Jag tänkte att det var lika bra att känna på kroppen direkt och dessutom få bestämma tempot. Men när vi närmade oss toppen tog det mesta av kraften slut och jag blev nästan avhängd direkt med slet mig med. Värre var det på andra varvet, då blev jag ordentligt avhängd innan krönet. Kom ikapp en liten grupp som också tappat som sen hjälptes åt att komma ikapp ganska så snabbt. Ingen skada skedd än alltså. Jag funderade lite över om jag skulle bryta. Det kändes inte bra, men så vet jag att jag ibland kan vara segstartad så jag bet i. Tredje gången i backen kändes det bättre i jämförelse med övriga fältet och jag satt med betydligt bättre. Kom däremot inte in i klungan riktigt utan låg i bakre delen och såg ett långt pärlband av cyklister framför mig allt som oftast. Men så någonstans efter 4 varv och in på 5:e vaknade kroppen till liv och jag kom plötsligt in i tävlingen mycket bättre. Låg nu i mitten och främre delen av klungan, och backen tog jag utan problem och behövde inte ens släppa på krönet. De sista två varven satt jag parkerad i främre delen av klungan och började känna mig betydligt bättre samtidigt som musklerna började få små krampkänningar.

Ut på sista varvet tänkte jag bara på att inte stressa in i situationer när det kom attacker utan låta andra sköta jobbet med ikappkörningarna. Det finns så många som vill vinna denna tävlingen så jag behöver inte dra ikapp tänkte jag. Upp i backen sista gången gick det ordentligt fort mot slutet och många tvingades släppa, men jag kämpade på och försökte köra så hårt det gick utan att låta krampen ta över musklerna. Spurten var galetkul. Jag gillade den riktigt mycket. Spurten på linjeloppet är nästan 1,5 lång så det går fort. Det blev tight och många som stressade och många som var ivägen långt fram. Jag kunde inte ta den rullen jag ville hålla så valde att gå min egna väg vilket gjorde att jag kunde ta mig fram från min kanske 20-30:e plats. Det kändes riktigt bra när jag väl kunde ta mig förbi dom flesta och sen få fri väg till målet. Jag kunde dock inte trycka mig längst fram i klungan utan fick så snällt rulla över mållinjen på en 7:e plats. Men jag är väldigt, väldigt nöjd med det. Det var ju trots allt avslutning på Kalas-cup och förmodligen en rätt så prestigefylld och stor tävling. Så i natt kan jag somna nöjd, och blicka framåt mot Götalands-mästerskapen nästa helg.