Idag kände jag för första gången, även om det varit nära innan, att hösten verkligen tog tag i en hel dag. Men jag lyckades få till en rätt skaplig dag endå. Den började bra med massage hos Petra på Naprapatkliniken, vilket var riktigt välbehövligt. Det satt riktigt sjuka knutor i musklerna och jag har aldrig varit så nära att trilla av bänken som idag, och aldrig skrattat så mycket av smärta. Petra tyckte också det var en rolig start på hennes jobbdag. Men nu njuter benen i alla fall av att det är fritt flöde i dom.

Men med störtregn stup i kvarten under dagen gick mina tankar mer och mer åt att dra ut på mountainbiken. Efter att jobbat lite kom jag hem och tänkte att jag kunde ta 10 minuters vila på sängen innan träningen. Men det skulle jag inte ha gjort. Det tog en timme innan jag kunde ta mig upp. Planen var fortfarande mountainbike. Nu hade det dock blivit rätt så skapligt väder helt plötsligt. Men men, Henrik slöt upp på träningen och jag hängde på hans hjul, eller försökte i alla fall. Jag kom fram till två saker. Jag förstår varför mtb-cyklister är bra, det är en helt annan träning det där med att slira runt i skogen, och så kom jag fram till varför jag tyckte det var jobbigare med mtb än racer, ryggen protesterade efter att vi yrat runt lite i skogen. Men jag ska erkänna, det var kul. Det var riktigt kul, och kanske blir det mer återkommande i träningsplaneringen.

Bild från 2004. En av mitt roligaste minnen från mtb-tävlingar. En i publiken hejjade på mig och skrek att jag ledde och att det snart var mål. Vad hon inte visste var att jag var varvad och toksist.

Tävlingarna i helgen är inte mycket att snacka om. Jag kände att det fattades något, den där sista krämen man kan trycka ut. Det där sista som behövs för att sitta med när det går riktigt fort, eller som behövs för att täppa till luckor när det spricker av i sidvinden.

Göteborg City Criterium var ett fint lopp, varvbanan mitt inne i centrala delarna av staden. Regn på banan blandat med brunnslock, gatsten och backe gjorde det hela mer spännande. Egentligen älskar jag en sån bana. Jag var taggad, så taggad som jag kunde vara. Men det fattades något, det där sista fattades. Efter att det blivit vurpa tidigt i loppet blev klungan rätt så utspridd och uppsprucken. Jag satt på fel plats och kom aldrig ikapp igen. Låg ca 10-20 sekunder efter huvudklungan i ca 40 minuter innan jag blev avplockad då tätduon varvade mig och hela klungan.

I söndags bar det iväg till Danmark. Några cyklister skulle samlas hemma hos mig för att samköra så jag fick förmånen att kunna bestämma mig direkt på morgonen om jag vill med. Gick och la mig med beslutsångest, och vaknade med beslutsångest. Men kvart i sju var saken klar, jag ville stå över tävlingen. Det skulle bli regn vilket alltid har resulterat i punktering för mig. Men fem minuter senare slog det mig att bättre träning än så här får jag inte, hur mycket jag än stannar hemma och tränar. Så jag kastade ihop lite frukost, tog ett par sletna träningshjul med mig och packade in mig bussen för att åka till Hilleröd för en post-cup deltävling.

Det var 18 mil som skulle avverkas, och till en början kändes det som att det skulle bli 18 mil GP. Det var svängigt värre och tempot var högt. Det stabiliserade sig lite men blev istället extremkörning i kantvinden och återigen saknade benen lite kraft och när det blev lucka i vinden var det inte lätt att täppa till. Några gånger lyckades jag men tillslut fick jag se mig besegrad och fortsatte runt en timme till själv.