20 minuter innan upprop hoppade jag på cykeln och tog mina första tramptag sedan dom där 5 minuterna på GP-loppet i onsdagskväll. Efter några varv på banan var det en cyklist som frågade mig om jag verkligen skulle köra med så lite luft i däcket. Vadå lite luft tänkte jag, 10 bar är inte lite. Men jag rullade bort till bilen och ville inte ta några risker så pumpen åkte fram. Och det hade försvunnit 2-3 bar av trycket så det var bara att kolla om det var jag som varit lite snabb när jag pumpade eller om det var hål på däcket. Tragiskt nog så hittade jag ett hål, eller det var rätt bra, för fortfarande fanns chans att rätta till det. En snabb fråga slängde jag iväg till Team Refero/CKC4 om dom hade något fint bakhjul att låna ut. Snälla som dom var så hade dom givetvis det och ett nytt bakhjul åkte på.

Starten gick och jag hann väl åka 2 varv innan nästa missöde inträffade. På en av vägbulorna trillar min enda flaska av och jag kände mig direkt rätt uppgiven med tanke på att om det är någon som behöver vätska under en tävling så är det jag. Pulsen var upptrissad eftersom kroppen egentligen hellre hade legat i sängen och tagit det lugnt än att sitta på en cykel och kämpa om dom där placeringarna längre fram i klungan och jag som brukar svettas mycket svettades nog bort vätskan ur kroppen betydligt mer i dag än vad jag brukar. 

Benen skötte sig däremot riktigt riktigt bra och dom gnällde inte det minsta. Jag saknade dock min vattenflaska och att jag inte hade den skulle jag bli ordentligt påmind om mot slutet. Efter att ha legat med bra till det var ca 10 varv kvar började jag nu istället kasa bakåt i klungan och tappa placeringar. Vid 5 varv kvar började det svartna för ögonen och jag kunde nog tänka mig att släppa här och kliva av. Men längs vägen hörjde jag hejarrop och mitt namn skrikas så jag bet i för att inte behöva bryta och göra mina ditåkta påhejare besvikna. Att överhuvudtaget kunna starta var ett mål jag hade igårkväll när jag gick och la mig, att kunna fullfölja var ett annat. Bryta ville jag inte göra, absolut inte. Men när det var 3 varv kvar fick jag så sakteliga släppa iväg hela klungan, då var leken slut och det var bara till att ta sig runt. Det där miraklet som skulle inträffa för att jag skulle kunna vara med och leka var nog trots allt inte så långt ifrån, men jag fick nöja mig med att få två av tre mål avklarade, eller kanske två och ett halvt för jag var trots allt med rätt bra i första halvan av loppet. 

Jag hade så gärna varit frisk men nu är det bara att bryta ihop och komma igen starkare än någonsin och hoppas på att kraften i benen stannar ett tag. Förhoppningsiv blev inte kroppen arg på mig och straffar mig med att bli sämre. Just nu känns det faktiskt till och med tvärt om, som att den faktiskt gillade att köra skiten ur sig. Så förhoppningsvis står jag på startlinjen imorgon i Hököpinge Kyrkby, redo för ännu en tävling. Om det blir så vet vi imorgon. Nu ska jag ta det lugnt resten av kvällen i alla fall.