Nu visas inlägg från 2010 juli.

← Tidigare inlägg

Det behövde jag

31 juli 2010 20:33

Där satt den. Som grädden på moset och som pricken över i:et. Men framför allt som glädjen efter sorgen.

Det första jag tänkte när jag korsade mållinjen var ”Det var precis vad jag behövde”. Efter veckan började med en enorm svacka som jag så smått tog mig upp ur under onsdagens skånska mästerskap på tempo då jag kom tvåa var det otroligt härligt att rulla över mållinjen som vinnare på dagens GP-lopp och andra etapp av Bures 2-dagars. Detta var absolut precis vad jag behövde efter ett antal motgångar jag haft den senaste tiden, och framför allt den tunga dippen jag hade i tisdags efter läkarbesöket.

Men dagen började med en prolog på det knappt nödvändiga 1,7 km, där kom jag in på en 5:e plats distanserad med 5,9 sekunder. Paul Wirenstedt var den som var snabbast på den korta distansen och fick bära ledartröjan på GP-loppet som gick drygt 4 timmar senare. Jag hade inte någon större ambition av att försöka köra ifrån Paul, då jag visste att CK C4 med både Paul och Christian Bertilsson i spetsen inte hade tänkt släppa iväg mig jättelångt. Men några försök till utbrytning blev det, men klungan höll sig oftast samlad även om den var lite utdragen mellanåt.

Jag gillar verkligen detta GP-varvet och har bara positiva upplevelser från det. Så det var med stort självförtroende jag rullade ut på sista varvet. Det var en åkare loss, men inte med större luckan än att vi skulle komma ikapp. Mycket riktigt kommer vi ikapp när det är knappa 1 km kvar till mål. Med halva den distansen, vid ca 500 meter kvar så sätts det in en attack och tempot ökar. Jag ligger kanske på en 7:e plats någonting och har fin rulle. Det blir lite armbågande med någon cyklist som verkar vilja armbåga sig fram genom hela klungan till mål, så jag släpper den rullen och tar mig om på den andra sidan och sätter in min egna stöt. Får ganska snabbt sätta mig ner, för nu spinner benen på ordentligt. Ser och känner att jag har högre hastighet än dom sidan om mig. Får en liten extra kick av det och ställer mig upp och spurtar det sista och lyckas ta mig om mina två spurtkompisar sidan om mig, och kunde ta en härlig seger.  

Paul tog en 3:e plats och behöll därmed ledningen totalt. Jag ligger 1,9 sekunder efter om jag räknat rätt. Än är det inte avgjort alltså. Imorgon är det ett linjelopp på 120 km. Ska bli spännande det här. Vet inte hur varvet ser ut, vet bara att det lovats en nylagd grusväg. Kan ju bli spännande. Jag gillar grusväg, och hoppas jag gör det även efter morgondagen. Jag har chansen att erövra ledartröjan, och jag ska göra allt för att lyckas med det också.

3 kommentarer »

Skånska Mästerskapen

29 juli 2010 01:04

Igår var nog min tyngsta dag rent psykist i min ”cykelkarriär”. Jag åkte ner till en läkare, som kallade sig speciallist, i Malmö för att, vad jag trodde, få ta några prover och försöka komma fram till vad det är som är fel med min kropp och vad det är som gör att jag blir sjuk ganska ofta under säsongen. Om det beror på allergi, för lite mineraler och vitaminer, att kroppen inte kan ta upp näringen från maten eller vad som helst. Jag ville bara ha ett svar, vad som helst, bara jag fick reda på något.

Det jag fick till svar var att den här så kallade läkaren inte var så uppdaterad på infektioner och att han tyckte att det var för difusa sjukdomar jag hade, och menade på att alla får vi ont i halsen någon gång. Han menade även på att det var bra att jag blev frisk 4-5 dagar senare. Men jag blev paff av (icke)svaren han gav mig och lämnade Malmö gråtandes och funderade på om jag skulle lägga cykeln på hyllan.

De senaste motgångarna har tagit hårt på mig. Jag vet att jag kan cykla, men när jag väl är där uppe på toppen av min form blir jag sjuk. Psyket rasar lite till och det blir en ond spiral. Än så länge har jag lyckats ta mig upp, men igår ställde jag verkligen mig frågan om jag skulle klara att ta mig upp en gång till, om det inte var dags att tacka för mig och hänga upp cykeln. Efter ett samtal med mamma om lite allt möjligt där hon förstod hur jag kände kunde jag gå och sova lite mer lättad. Jag sov sen på saken och vaknade lite halvtaggad på revanch på mig själv och motgångarna och framför allt var jag sugen på att tävla. Det var nämligen Skånska Tempomästerskapen ikväll, men jag taggad på tempolopp?

Ja, jo, så var det faktiskt. Jag stack ut på en två timmars träningsrunda vid lunch idag och vevade runt benen ordentligt. Kände mig för på någon intervall och blev ännu mer sugen på att tävla. Ringde en klubbkompis som också skulle ner och det fanns plats för mig. Så nu var det givet. Jag skulle tävla. Jag ville se hur kroppen kunde prestera, för idag var jag frisk. Jag ville få ett kvitto på att kroppen fungerar när den väl är frisk.

Jag fortsätter att hålla mig till min egenkomponerade uppvärmning som fungerar riktigt bra för mig. Till startlinjen kom jag som sista man. Det var 11 som startade i elitklassen. Jag hade ingen större tanke på pallplacering. Visst hoppades jag, men det fanns några cyklister som brukar vara före mig och några jag kör jämt med, lite beroende på dagsform. Patrik Ericsson såg jag däremot som det största hotet och han startade en minut före mig. Efter ca 4 km ser jag honom för första gången uppe på ett krön. Försöker hitta en punkt där jag kan ta tiden och ser att jag plockat in 10 sekunder. Försöker hålla jämna steg med honom dom gångerna jag lyckas se honom.

Efter en lång bred väg skulle vi svänga in på en mindre och betydligt svängigare och backigare väg. Jag gillar verkligen när det är den här typen av vägar. Dock så blir det lite jobbigare att möta bilar  på smalare vägar, så när jag framför mig ser ett gäng på rullskidor i min färdriktning och senare en hästtransport komma mot mig blir jag inte jätteglad. Jag saktar ner och tar mig förbi de två eftersläntarna i rullskidegruppen, får bromsa in rätt rejält för att inte hamna mitt mellan åkarna och hästtransporten. Jag bestämde mig i alla fall för att den här lilla incidenten inte skulle trycka ner mig utan jag ställde mig upp och tryckte på för att få upp hastigheten igen. Benen brände till och så småningom kom jag in i mitt flyt igen.

Backarna som var på varvet lyckades jag ta med bra flyt och kunde rulla runt på lätta växlar. In i en snäv vänsterkurva sätter jag mig upp på bromshandtagen för att kunna ta svängen lite hårdare. Samtidigt hör jag en flaggvakt skrika. Jag uppfattar det som att det är mot en annan flaggvakt som ska stanna en bil, men tydligen är det för att varna mig att det kommer en bil, så även här blir det till att greppa bromsarna och sakta ner för att inte något otrevligt skulle inträffa. Jag försöker intala mig själv att jag inte tappade något på detta heller utan försöker istället komma tillbaka till mitt fina flyt igen.

Resten av banan gick lite i sidtvind och motvind och jag försökte trycka på så gott jag kunde. Det kändes bra. 3 mil tempo känns bra. Det var härligt att komma hit och tävla ikväll. Hur mycket jag förlorade på dom två händelserna under loppet struntar jag i. Att jag kom 2:a i loppet endast slagen med 13 sekunder och att jag fick äran att vara bland de fyra cyklisterna som klarade att komma under 40 minuter på 3 mil är jag däremot väldigt glad över. Att jag hade dagens 2:a bästa tid av alla startande är något som också boostar mitt självförtroende lite. Det var precis detta jag behövde efter gårdagens katastrofala dag.

Att vara 2:a bäst på tempo i Skåne är inte helt fel.

1 kommentar »

Ringenloppet

18 juli 2010 18:43

Imorse när jag vaknade vid sju av alarmet gick jag upp en sväng och kom snabbt fram till att jag lika bra kunde gå och lägga mig i sängen igen. Vet inte vad som hände men jag somnade om och sov en timme till och vaknade nog på rätt sida. Plötsligt kände jag mig inte riktigt lika kass som jag hade gjort en timme tidigare.

Jag var sugen på att tävla men ville egentligen inte för kroppens skull. Därför var jag nästan lite stolt över att jag lyckades gå och lägga mig igen. Men nu hade jag vaknat igen, hade fortfarande tid på mig att hinna äta lite frukost och ta mig ner till Malmö. Så med inställningen att jag ska starta och se vad som händer åkte jag ner mot Hököpinge Kyrkby där CK Ringen arrangerade helgens andra tävling.

Det värsta med dagens tävling är att jag känner att jag har bra power i benen men att resten av kroppen inte hinner med. När vi skulle varva för andra gången tänkte jag hoppa av, men det blev attack som jag satt med långt fram på så jag följde med en bit bort, slog av mot sidan efter någon kilometer. Men innan jag släppte helt kom jag på att jag lika bra kunde sitta med i klungan runt istället för att vända och åka tillbaka. Jag ville gärna sitta med runt hela tävlingen, men jag övertalade mig själv att gå av och bestämde mig för att vid tredje varvningen går jag av. För innerst inne vet jag att det är det bästa för kroppen. Men jag var tvungen att starta idag för mitt tävlingssug är sjukt högt, och det var tvunget att få sitt idag.

Danskarna började mobilisera sig för att köra på i kantvinden. Jag tyckte mest det var roligt att försöka förstöra lite i deras samarbete så det fick bli det sista jag gjorde innan jag snyggt svängde av från klungan vid varvningen.

Inga kommentarer »

Kortdistans SM

17 juli 2010 18:53

Det var tävlingen jag sett fram emot hela säsongen. En sjukdom skulle givetvis komma smygande veckan innan, och bryta ut med ont i halsen 3 dagar innan. Igår började jag överdosera lite multivitaminer och i morse fyllde jag på lite till. Inte en endaste millisekund med air-condition i bilen på vägen ner gjorde att jag kände mig skapligt okej när jag kom ner till Malmö och startområdet vid Pildamsparken.

20 minuter innan upprop hoppade jag på cykeln och tog mina första tramptag sedan dom där 5 minuterna på GP-loppet i onsdagskväll. Efter några varv på banan var det en cyklist som frågade mig om jag verkligen skulle köra med så lite luft i däcket. Vadå lite luft tänkte jag, 10 bar är inte lite. Men jag rullade bort till bilen och ville inte ta några risker så pumpen åkte fram. Och det hade försvunnit 2-3 bar av trycket så det var bara att kolla om det var jag som varit lite snabb när jag pumpade eller om det var hål på däcket. Tragiskt nog så hittade jag ett hål, eller det var rätt bra, för fortfarande fanns chans att rätta till det. En snabb fråga slängde jag iväg till Team Refero/CKC4 om dom hade något fint bakhjul att låna ut. Snälla som dom var så hade dom givetvis det och ett nytt bakhjul åkte på.

Starten gick och jag hann väl åka 2 varv innan nästa missöde inträffade. På en av vägbulorna trillar min enda flaska av och jag kände mig direkt rätt uppgiven med tanke på att om det är någon som behöver vätska under en tävling så är det jag. Pulsen var upptrissad eftersom kroppen egentligen hellre hade legat i sängen och tagit det lugnt än att sitta på en cykel och kämpa om dom där placeringarna längre fram i klungan och jag som brukar svettas mycket svettades nog bort vätskan ur kroppen betydligt mer i dag än vad jag brukar. 

Benen skötte sig däremot riktigt riktigt bra och dom gnällde inte det minsta. Jag saknade dock min vattenflaska och att jag inte hade den skulle jag bli ordentligt påmind om mot slutet. Efter att ha legat med bra till det var ca 10 varv kvar började jag nu istället kasa bakåt i klungan och tappa placeringar. Vid 5 varv kvar började det svartna för ögonen och jag kunde nog tänka mig att släppa här och kliva av. Men längs vägen hörjde jag hejarrop och mitt namn skrikas så jag bet i för att inte behöva bryta och göra mina ditåkta påhejare besvikna. Att överhuvudtaget kunna starta var ett mål jag hade igårkväll när jag gick och la mig, att kunna fullfölja var ett annat. Bryta ville jag inte göra, absolut inte. Men när det var 3 varv kvar fick jag så sakteliga släppa iväg hela klungan, då var leken slut och det var bara till att ta sig runt. Det där miraklet som skulle inträffa för att jag skulle kunna vara med och leka var nog trots allt inte så långt ifrån, men jag fick nöja mig med att få två av tre mål avklarade, eller kanske två och ett halvt för jag var trots allt med rätt bra i första halvan av loppet. 

Jag hade så gärna varit frisk men nu är det bara att bryta ihop och komma igen starkare än någonsin och hoppas på att kraften i benen stannar ett tag. Förhoppningsiv blev inte kroppen arg på mig och straffar mig med att bli sämre. Just nu känns det faktiskt till och med tvärt om, som att den faktiskt gillade att köra skiten ur sig. Så förhoppningsvis står jag på startlinjen imorgon i Hököpinge Kyrkby, redo för ännu en tävling. Om det blir så vet vi imorgon. Nu ska jag ta det lugnt resten av kvällen i alla fall. 

Tempot i den oftast samlade klungan var jämt och högt hela tiden

Kombinationen av lågprofil bak och högprofil fram är väl inte det snyggaste. Men idag var det nödvändigt.

Ungefär här började det ta emot i huvudet.

Ungefär här vaknade jag upp efter det svartnat för ögonen och jag hann väl mest tänka på att det nog hade varit rätt skönt att köra in i konerna och få bryta på ett snyggt sätt.

Men så blev det inte. Med hjälp av Andreas Thell tog jag mig runt och kom i mål.

Inga kommentarer »

Mirakel är beställt

16 juli 2010 19:25

Under veckan i Tidaholm kände jag mig lite halvkass men jag tyckte kroppen fungerade rätt bra ändå och tänkte väl mest att det var värmen som gjorde att jag kände mig slö. I veckan har jag känt mig lite allmänt slö men på cykeln har det fungerat riktigt bra. Benen känns fantastiskt pigga och jag tror det finns rätt mycket kräm att trycka ut. Men nu har sjukdomen slagit ner mig igen.

Det och att jag har sett fram emot morgondagens tävling i några månader nu gör att jag känner mig ganska deprimerad över situationen men sjukt taggad. Jag vet inte hur mycket jag vill offra, eller hur mycket jag kommer offra, eller om jag överhuvudtaget kommer att offra något av min hälsa om jag startar och deltar i morgondagens tävling. Det är ett sm, och det är kortdistans. Det är en disciplin jag älskar. Det är framför allt ett sm som jag inte vill missa. Jag vill vara med och leka imorgon. Jag vill stå där på startlinjen i morgon klockan 13 utanför Malmö stadion.

Jag skulle egentligen kört två av dom tre deltävlingarna i skånska gp-veckan, men efter att varit med och lekt i fem minuter i onsdagskväll lossade jag på spännena i skorna och lät mig passeras av alla i klungan och så klev jag så sakteliga av. Det var ritkigt tråkigt och frustrerande att titta på fortsättningen och avslutningen av loppet, för jag är riktigt tävlingssugen. Igår valde jag att ta en dag helt och hållet åt att bara vila och vara ifrån cykeln. Igårkväll när jag gick och la mig beställde jag ett mirakel och somnade med båda tummarna hårt hållna för att jag skulle bli frisk. Jag ska väl inte ljuga för mig själv och säga att det känns bra. Men det finns inget jag hoppas på mer än att jag ska kunna tävla imorgon. Är det inte sämre än idag startar jag. Har jag tur kan jag även vara med och fullfölja, om ett mirakel inträffar kan jag vara med och leka.

Jag har i alla fall beställt ett mirakel, och nu håller jag alla tummar jag har för att det ska inträffa. För jag vill vara med imorgon. Så är det bara. Och jag vill inte att det ska stå DNS eller DNF i resultatlistan.

Inga kommentarer »

← Tidigare inlägg