Igår kände jag mig lite halvkass i magen. Sov inte jättebra i natt. Men efter det har jag gjort allt som jag själv har kunnat påverka på bästa möjliga sätt. Och för det är jag glad och stolt över mig själv.

Imorse gick jag upp och åt frukost en timme tidigare än vad jag brukar, åt mindre än vad jag brukar och försökte istället satsa på att få i mig ordentligt under loppet. Magen hade vaknat på min sida, benen och huvudet var redan instälda på att det skulle gå bra idag och dom svek mig inte.

Jag hade inga problem att sitta med i klungan. Visst, jag tappade väl några meter vid sista biten på stigningen, men så var det också ca 22% lutning och jag är ingen bergsget, men det jag tappade tog jag igen i nerförsbacken och på platten. Det kändes faktiskt förvånandsvärt bra. Efter 3 gånger uppför Gesundaberget var jag glad att jag fortfarande satt med efter att ha avverkat hälften av gångerna vi skulle upp där. Nu släppte jag inte lika stor lucka efter krönet och var istället med på hjul direkt och behövde inte lägga onödig energi på att jaga ikapp nerför och på platten.

Efter 4 gånger började jag fundera på att detta kunde gå riktigt bra och jag började få bättre självförtroende i backarna och satt fortsatt med bra. Men så hände det som jag inte kunde påverka. Efter langningssträckan var klungan utspridd och jag lite längre bak efter att hämtat en flaska. Jag skulle precis börja avancera när det plötsligt tog stopp framför mig och bromsarna fick slita hårt för att få stopp på cykeln så jag skulle slippa köra in i dom framför mig. Tyvärr kunde jag bara stå stilla och titta på när klungan framför fick en jättelucka.

Vi var nog ett gäng på 20-30 pers som var efter. Tyvärr var det inte många som var sugna på att köra ikapp. Jag försökte trycka på så gott det gick och vi hade klungan framför inom synhåll. Men med för många osamarbetsvilliga cyklister kommer man inte ikapp. Vet inte om dom sparade sig för att vara fräscha i backen eller vad dom tänkte på. Men jag ville ikapp igen i alla fall. Dock lyckades jag inte med det och fick nöja mig med att hjälpa till så mycket som möjligt i den gruppen jag nu hamnat i. Vi kom ikapp en annan grupp då vi trots allt var ett fåtal som var sugna på att hjälpas åt.

Det som var riktigt illa idag var att sitta med bra ben utan att ha användning för dom. Jag hade väldigt gärna velat vara med där framme och sett hur det kunnat gå. För jag hade inga större problem med kraften idag. Så visst var det lite synd att det skulle bli en vurpa som fixade den där stora luckan. Men med tanke på uppladdningen jag haft med det misslyckade tempot så är jag mycket nöjd. Jag har ingen aning hur resultatlistan ser ut, men mest troligt är jag långt ner. Men jag bryr mig faktiskt inte om det. Jag tog mig i mål på ett lopp som var 21 mil långt och hade 6 rejäla stigningar, och i mål var jag oförskämt fräsch. Jag kunde helt enkelt inte göra mer än vad jag gjorde idag.

Målet för året är fortfarande kortdistans sm, och detta loppet har inte sänkt mitt själförtroende. U6 som är på vägen dit ska bli riktigt skoj. Jag kör själv i och för sig, men det tror jag att jag ska klara av. Sen kommer några GP-lopp under Skånska GP-veckan innan det är dags för kortdistans sm.

Jag får väl börja med att varna känsliga läsare. Speciellt om ni sitter och njuter av någon god fika eller mat vid datorn. Jag har nämligen varit med om trevligare tävlingar än denna.

Hur som helst. Ett 5 mil långt tempo stod på schemat och jag måste säga att efter ha rullat lite på banan kändes det som att det kunde vara en bana jag skulle trivas på. Men ganska snart efter start skulle kroppen säga något helt annat. Ganska snart började lunchen trycka på och ville ut. Jag fick frihjula en stund för att kunna spy lite så jag kunde andas. Första milen var helt överjävlig, jag kunde knappt andas emellanåt och funderade på att vända om ett antal gånger. Men jag fick in lite rutin på det där och kunde trampa vidare i ett lagom lugnt tempo. Efter ett tag kom Robert Pölder ikapp mig och jag hade inga problem att hänga på. Till det var dags för frukosten. Då fick jag rulla lite lugnare ett tag till. Med tanke på att det varade hela loppet så kom nog även gårdagens kvällsmat upp. Men jag bröt i alla fall inte.

Efteråt när jag snacka med lite folk om hur det hade gått så var det en som snacka om matförgiftning. Men det kunde det inte vara tänkte jag. Till jag kom på att det hade legat kvar lite gammal sportdryck i flaskan. Jag sköljde dock ur den vad jag tyckte var ordentligt, men det var väl mest så att jag tyckte det var ordentligt i förhållande till hur stressad jag var. Jag borde nog ha kört den där flaskan i kokande vatten några gånger istället. Så mest troligt är det det. Eller förhoppningsvis är det det. Sen att man ska göra den dundertabben så här när det är sm och allt är ju lite illa.

Innan loppet kändes det i alla fall riktigt bra. Men så är det väl så också att när det känns bra så går det inte bra. Men nu är jag lite nere igen, så det är kanske lite positivt inför fredagen. Det ska kännas så där lagom kasst. Då brukar jag vara som bäst.

Tävlingarna i Danmark fortsätter i samma mönster. Eller två mönster skulle man väl kunna säga att dom följer. Tror det är alla tävlingar i Danmark förutom en som slutat med punktering eller pallplats. Idag valdes i alla fall det positiva mönstret av dom två.

Det var start redan 08:00 och jag kan väl säga att dagarna innan var jag mycket skeptisk till mitt deltagande och bestämde mig inte förrän på torsdagskvällen att jag skulle tävla. 147,6 km stod på programmet och jag tyckte det kunde vara en bra uppladdning för sm. När jag kom fram till tävlingsplatsen var det inte många vakna själar på plats. Så jag passade på att köra ett varv på den 16,4 km långa rundan. Det var en väldigt kuperad bana och ca 2 km från slutet hade dom lyckats få med en backe som nog skulle kunna skörda sina offer om man tog den på rätt sätt, eller fel.

Starten gick i alla fall och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta över känslan i benen. Det var betong jag hade att göra med och benen ville inte alls köra fort idag. Dom mjuknade däremot under loppets gång ungefär i samma takt som mina motståndares tröttades ut, och mot slutet hade jag dom piggaste benen i klungan vilket jag märkte då jag inte alls hade problem i backarna. Det var till och med som så att jag satte in en stöt i början av den där backen som jag tidigare under morgonen kört och blivit rädd för på sista varvet. Men nu var det alltså dom andra som blev grillade och inte jag.

När vi hade 3-4 varv kvar började jag fundera på hur loppet skulle avslutas. Spanade in avslutningen lite mer noggrant från backen till mål och funderade bl.a. på att sticka direkt vid backen, gå vid 1000 meter kvar eller vid 500 meter kvar. Dom avslutande 500 metrarna bestod av 450 meter backe. Jag ville egentligen prova på att sticka när det var 1 km kvar till mål och försöka ha det bästa draget i pedalerna av oss alla i klungan sista biten.  

Men det blev som sagt en attack redan i backen innan dess. Jag fick med mig två cyklister men det blev inte en långvarig lucka då det inte infann sig något samarbete. Istället blev det en utdragen men samlad klunga som närmade sig målet. Vid 1 km gick jag ner och la mig längst bak för att försöka ha koll på alla och göra mig redo för en attack. Det ville en annan också göra så det blev ett litet psykkrig innan han gav upp och täpte till luckan vi lyckades släppa. Strax efter 500 meter kvar la jag in attacken i en liten, liten nerförsbacke innan uppförsbacken upp till mål och sen var det bara att trycka på max och lite till. Jag höll undan och drog ifrån mina motståndare rätt bra.

Detta blev en hur bra tävling som helst för mig. Jag körde lite med inställningen att inte köra i onödan och det gjorde väl några danskar lite småirriterade ibland men då var det bara att tänka en extra gång att den där luckan behöver faktiskt inte jag jaga ikapp, det kan lika bra någon annan göra och så fick dom vara precis hur småirriterade dom ville. Att jag sedan efter 147,1 km kan sätta in en attack dom sista 500 metrarna, i en backe (dessutom), gjorde inte att jag blev mindre glad. Tyvärr var det två A-klassare som kommit loss under loppets gång, men en 3:e plats är jag absolut inte besviken över.

En 3:e plats i en dansk a-klass tävling gör en ungefär så här glad.