Nu har det nog gått och blivit traditon. Att jag varannan vecka blir överraskad. Att jag varannan vecka inser att nu är det allvar. Att jag varannan vecka undrar om det kan bli tuffare. Att jag varannan vecka funderar på om jag kommer klara av det. Att jag varannan vecka tänker tillbaka två veckor och blir stolt över att jag för två veckor sedan tänkte lika dant men att jag två veckor senare trots allt hade klarat av det.

Det jag snackar om är mitt träningsschema. Jag får nämligen ett nytt varannan vecka. Och det blir tuffare och tuffare och innehåller fler intervaller och fler timmar, och om det inte innehåller fler timmar så innehåller det hårdare timmar. Men det är väl så det ska vara. Så länge kroppen klarar av träningen så gäller det att försöka ligga så nära gränsen som möjligt. Och man kan ju inte ligga och härva runt med samma mängd/intensitet på träningen nu i slutet av mars som man hade i början av december. Så det känns helt rätt.

Nu kan jag slå en blick på de två föregående veckornas träning, vara nöjd med vad jag presterat och knyckla ihop pappret och slänga i papperskorgen och lägga fram pappret med dom två kommande veckornas träning. Nu ska det köras, och det ska det göras ordentligt. Men det ska även vilas ordentligt och ätas ordentligt sen ska nog detta kunna bli bra.