År 2010 var det år som skulle bjuda på den mest upplanerade vintern/våren någonsin med härliga utlandsresor med träning på varmare breddgrader, och några trippar till Manchester för velodromcykling och tävlingar. Men det var också det året som skulle bli helt olikt mot vad det var planerat.

Det är mitt första år som jag stannar hemma under våren istället för att åka iväg på träningsläger söderut. Det var 4 år sedan jag satte mig i en buss tillsammans med cyklister från Landskrona CK och begav mig ner till Spaniens östkust för mitt första träningsläger med lite härlig cykling. Sen dess har det flytit på med Mallorca, Italien och Teneriffa. Men i år blev det alltså inget. Men det är nog i år som jag känner att träningen verkligen har fungerat klockrent. Trots mycket snö på vägarna har jag genomfört mina pass som planerat och jag tror inte jag har missat någon märkbar tid från cykeln. Så jag hoppas jag ska vara i form om en månad trots att jag inte har klungans brunaste ben på startlinjen.

Denna vecka har varit rätt hård. Tidsmässigt. Jag kommer i håg i början av hösten när jag frågade min tränare Rune; ”Ska jag inte träna längre pass än så här?” ”Ska jag inte ha fler timmar i veckan?”. Rune svarade ungefär; ”Jodå, det kommer”. Och visst har det kommit. Denna vecka lär jag klyva 50 mils-gränsen. Man tänker inte riktigt på det för man är så van, men när man pratar med någon annan om det så är det rätt sjukt. Jag menar, det är fram och tillbaka till Göteborg, och då kan du ändå kosta på dig en liten omväg för att hitta dom finaste vägarna. Men jag gillar det. Idag frågade mamma mig var jag skulle cykla. Jag visste inte, men slängde ur mig Bjärred, med förklaringen att jag såg en skylt som pekade vänster mot Bjärred på förra passet, så det måste bli en längre runda om jag cyklar dit. Sagt och gjort, så blev det också. Och när jag satt där på cykeln kände jag bara att jag ville längre och längre söderut, se nya vägar och bara cykla. Så idag besöktes Lund och nämnda Bjärred. Tror det är det sydligaste jag kommit på ett träningspass. Men i Lund (som jag trodde var en riktig cykelstad) blev det problem när dom i varje rondell förbjöd cyklister. I den första rondellen var jag laglydig och letade upp en annan cykelbana men sen hoppade jag ut på vägen igen och råkade missa dom andra skyltarna så det gick bra ändå och jag cyklade aldrig vilse vilket jag var orolig för ett tag när jag letade efter cykelbanan.

Efter 5 timmar och 45 minuter var jag hemma. Solen stekte idag och när termometern visade +10 grader i solskenet började det kännas som vår. I Häljarp kostade jag på mig att stanna till och snacka lite med Jimmy och det blev även ett fylla-på-vatten-depåstopp. Hans son Benjamin, tillika mitt största fan, passade på att visa mig hans koja, vi hann även med en kort fäktningsmatch med pinnar och sen följde han mig en liten bit ut ur villakvarteren. Så det är skönt att ha lite flextid på sadeln, och kunna blanda seriös träning med lite roligaheter längs rundan. Därifrån hade vinden börjat blåsa på, och jag fick precis som jag ville med lite hårdare träning på hemvägen i motvinden. Att köra hem i motvinden är bara positivt. Man måste ta i mer/köra snabbare om man vill vara hemma i tid, eller så får man mer tid vid samma intensitet som i medvinden. Så det är helt enkelt bara bonus. Någon gång då och då kan man väl få avsluta i medvind, men då ska man ha gjort något riktigt bra för att förtjäna det.