Crosscup 17/18 – #12 – Nu får pallplatsnissarna akta sig

Pallplatsnissarna med Tomtepetter i spetsen får snart passa sig. Formkurvan pekar rakt upp. För en månad sedan kunde jag inte ens räkna hur många jag hade framför mig. Förra veckan tog jag mig för första gången in på topp-tio och idag blev det alltså en femteplats. Och det var fasiken kul idag.

Jag tryckte på direkt i startbacken och höll tempot så gott det gick hela första varvet. Gjorde en tabbe och missade i en skråbacke mot slutet av varvet, annars hade jag nog minsann kunnat hålla undan i ledning hela första varvet. Det var några snabba killar som drog förbi mig, Petter, Henrik och Linus. Sen blev det en lucka innan jag blev omkörd av Crippe och Nils. Efter ett tag slog det mig att det bara var 5 nissar som var före mig. Alltså låg jag på sjätteplats. Jag visste jag hade några hungriga killar bakom mig men ute på andra varvet var jag tvungen att slå av på tempot och samla mig lite. Jag trodde vi skulle köra fem varv så när vi gick ut på ”näst sista” varvet tänkte jag att jag skulle börja utmana och pressa mig själv igen så jag ökade tempot. Sen insåg jag att det nog trots allt var tre varv kvar och inte bara två. Men det var lika bra att hålla uppe tempot så jag kunde hålla undan för dem som jagade.

Ute på femte varvet fick jag syn på Crippe och mot slutet av det varvet även Nils. Så jag var ganska glad att det då var ett varv kvar så jag kunde försöka utmana Nils. Han hade dock sparat sig lite så han hade mer krut kvar i kroppen och hängde av mig på en långraka mot målet.

Men tillbaka i mål var jag grymt nöjd med min insats idag och det var nog faktiskt första gången i år som jag kände mig riktigt glad över min kropp. Jag vill dock inte bli allt för exalterad fall i fall det bara är en engångsföreteelse. Men jag hoppas det är ett litet skifte mote en bättre kropp jag känner av.

Satan vad välbehövligt

Idag fick jag feeling medan jag stod och borstade tänderna och tänkte att idag är en dag då jag ska cykla. Det har blåst storm de senaste dagarna och så även idag. Även om det kanske bara var på halvfart trots allt. Det var bara jag, min cykel, musiken i öronen och otroligt lätta pedalvarv. Det var så skönt. Det var grymt härligt och jag tror inte ens jag funderade över hur blåsigt det var förutom i en elak uppförsbacke där kilometrarna i timmen var lätträknade. Det var bara så sjukt härligt.

Hösten har fullkomligt flugit fram i år. Det har varit en grymt intensiv period på mitt nya jobb och det är väl faktiskt först denna och förra veckan som jag har hunnit komma ner i varv och andas lite. Det har dock varit värt det. Jag har haft en grymt rolig start och jag känner att det verkligen var rätt att byta.

Med den härliga känslan i kroppen fortsatte jag förbi åkerstigen, ut över grusvägar och små korta asfaltspartier och fler grusvägar. De flesta gångerna jag lyckats komma ut på cykeln har det varit crosscup, och då hinner man inte riktigt njuta. Nu fick jag tid till det.

Jag kunde inte låta bli ta mig upp till Rönneberga, så klart från grusvägshållet. Sen fick det bli asfalt nästan hela vägen hem. Jag lyckades hitta lite mer grusväg.

Efter den härliga starten på förmiddagen gick eftermiddagen över till julbak. Några varianter på lussebullar och minipepparkakshus. Jag älskar saffran, men förstår mig inte riktigt på lussebullens russin, så därför gör jag en lussebullssmet och kör sedan vidare som om det vore vaniljbullar. Blir ett faaaantastiskt resultat. Framför allt när de är nygräddade och sockret bubblar lite och de är så där fruktansvärt fluffiga. Då är inte livet särskilt jobbigt.

Men jag hann faktiskt cykla förra lördagen också. Då blev vi några stycken som utforskade Pålsjö skog inför crosscupen som var i veckan. Då var vädret så härligt så till och med jag hade svårt att säga nej till en tur. Och vilken bana vi fick till där i skogen.

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det börjar gå bättre på crosscuperna. Jag var ju toksämst de första loppen som jag kunde närvara på. Alltså på en sån nivå där jag knappt känner igen min kropp. Nu har jag fått till några lopp och fått lite mer kontinuitet i träningen. Åtminstone en gång, helst två, i veckan. Det gör ju skillnad. Så i tisdags kunde jag köra in mig själv på topp-10.

Imorgon är det dags för deltävling i den svenska Crosscupen. En tävling med status snäppet under Fix Crosscup. Det blir på Dalhem och vädergudarna har gjort allt de kunnat för att få banan i fint skick efter att tidigare gjort allt de kunnat för att blötlägga den. Så vi håller tummarna för att det blir en grym tillställning. Här en bild från förra veckans crosscup, som vi körde just på Dalhem och bitvis samma sträcka som det ska köras på imorgon.

Vi ses väl där?

Crosscup 17/18 – #9 – Vilken sjukt skön känsla

Jag hade för en gång skull tid på mig att rulla ett varv lugnt och fint innan det var dags för uppvärmningsvarvet, så jag passade på att ta fram lite vägvisningspinnar längs banan och rulla runt mina ben.

Om det är någon bana som jag gillar under säsongen så är det Pålsjö skog. Det är en snabb bana och den passar ju därför mig fint. Förutom den där trappan någon har lagt dit helt i onödan. :)

Jag fick till ett riktigt bra första varv. Fick en härlig känsla av glädje och snabbhet. En känsla jag inte haft på många många många veckor. Efter ett varv i topp-5 började jag fundera på vad jag höll på med. Att det var lite för bra för att vara sant, men jag höll ut ett tag till eftersom vi trots allt hade passerat det värsta stället, trappan, och jag fortfarande var med där framme. Efter ett halt varv kom Petter förbi och han såg ut att vara på lekhumör, så när han satte sprätt i leran slog jag av.

Och då kom den där brännande känslan i halsen och lungorna när jag fick tid att känna efter. Och tyvärr vågar jag inte låta bli att känna efter. Men det var fantastiskt kul så länge det varade. Sen stannade jag till och tog på mig min vinterjacka och släppte förbi ett gäng cyklister innan jag hängde med en kvartett runt några varv.

Kvällen gav ju ändå mersmak, men jag tror jag väntar med att vara tillbaka på riktigt till nästa år. :)

Crosscup 17/18 – #7 – Flög fram, men mest ner i löven

I söndags hade jag fördelen av bli utdragen på en nättare crossrunda. Per hörde av sig i lördagskväll och undrade om det inte var läge att jag hängde med på en tur. Han lockade även med att Birgersson skulle sitta på cykeln. Vilket var hans första tur på ett gäng månader. Vi fick en riktigt trevlig tur och det var hur välbehövligt som helst.

Jag har blivit lite bättre på att ta det lugnt. Mest för min kropps skull. Försöker stressa lite mindre och värdera saker och ting jag gör så att jag gör mer av det jag vill göra och mindre av det jag måste göra (utan att vilja). Och jag blir bättre och bättre på det. Dock är jag inte riktigt i balans med hur mycket jag tummar på att sticka ut och cykla, men i gengäld får jag någon lugn kväll hemma.

Som jag nämnt tidigare så fokuserar jag mycket på mitt nya jobb och ett sidoprojekt jag och två kompisar kört igång, och eftersom det är nytt så känner jag att det får lov att ta mycket tid och fokus just nu. Och i takt med att jag kommer in i det mer och mer så tror jag att jag kan ta tillbaka lite tid på cykeln igen. Just nu prioriterar jag att inte prioritera allt på en gång.

Men idag ville jag faktiskt ta mig tid till att cykla. Fredin och Axelsson hade snickrat ihop ett varv ute i Domsten och det var man ju spänd på att få lov att se och uppleva. Till en början kändes det skumpigt, rotigt och mountainbikelikt, men varvet växte i takt med farten. Det var ett snabbt och härligt varv.

Dessvärre gick jag inte vinnande ur matchen mot en rot i en backe så jag slängde mig på den mjuka marken som var täckt av sjuttioelva lager löv. Jag landade mjukt och tänkte att det bara var att hoppa upp igen och fortsätta. Jag hade ju precis ett halvt varv tidigare kommit in i ett bra flow. Men båda flaskhållarna (den ena med vatten och den andra med lampornas batteri) flög på något mystiskt sätt av och jag kunde därför inte fortsätta i mörkret.

Jag fick i alla fall några roliga och värdefulla träningsminuter i skogen innan det var slut. Och det är ju alltid något.

Crosscup 17/18 – #6 – Den bistra sanningen

Två veckor sedan senaste crosscupen. Två veckor sedan jag satt på en cykel sist. Jag har fokuserat mycket på mitt nya jobb och låtit träningen halka efter. Därför var det inte heller med någon förhoppning om topplacering jag åkte till Dalhem ikväll.

Jag lyckades sätta mig i bilen 17:59 fullt medveten om att jag inte skulle hinna till Dalhem, få ut cykeln och rulla till samlingsplatsen och vara med på uppvärmningsvarvet på 1 minut, så jag höll tummarna för att hinna till starten åtminstone som brukar vara 15-20 minuter senare.

En gång i januari i år hade jag en snabb känsla på Dalhem. Då hängde jag med Petter på stora delar av hela loppet och rastade resten av klungan som om jag aldrig gjort något annat. Idag var det lite andra bullar.

Jag lyckades komma i tid till starten tack vare ett långt och jobbigt varv. Sen var det bara att försöka memorera bansträckningen så jag visste var jag skulle cykla om jag inte hade någon att följa. Och tur var ju det, för det skulle visa sig att de flesta skulle cykla ifrån mig.

Det var bara att ta in den bistra sanningen om att det inte går att låta bli att träna och fortfarande bibehålla en någorlunda form. Jag får kanske komma tillbaka till nästa säsong och ta de få tillfällen jag ges den här säsongen att bara bromsa förfallet lite. :)

Som av en ren tillfällighet lyckades Petter varva mig några meter innan målgång och jag slapp därmed ta mig runt ett varv till. Det var heeeelt oplanerat av mig och jag stannade inte alls till i sista svängen för att vänta in honom.