Julaftonscykling 2017

För åttonde julaftonen i rad styrde jag mitt framhjul mot Rönneberga. I år inte lika mycket organiserat från min sida. Faktiskt ingenting för att vara ärlig. Jag visste inte ens igår när jag gick och la mig om jag skulle vara på plats på Rönneberga när tomtarna bjöd på glögg eller inte. Men så vaknade jag 8:37 och tänkte att jag minsann skulle kunna hinna dit i tid.

Jag drog fram tomtedräkten, hittade tomteluvan och sen kände jag mig rätt så redo för att ge mig ut på julaftonscykling. Det kändes lite konstigt i början att cykla runt i full tomtemundering helt själv, men om det är någon dag man ska göra det så är det väl trots allt på julafton.

Jag tog mig ut till toppen och hann inte mycket mer än ut på en av kullarna förrän jag såg tomtarna komma i sin bil upp mot toppen. Kort därefter kom årets oranisatör, Cecilia, och några sekunder efter dem kom hela Fixgänget.

Vi kom fram till att det var fjärde gången Tomtarna från Vadensjö, Anne och Leif, var med och bjöd på glögg och pepparkakor. Och det är ett väldigt uppskattat inslag i vinterträningen för många.

Jag blev avhängd efter att ha stått och pratat lite med Anne och Leif och sen blivit lite lurad av Cecilia som trodde alla svängde vänster, när de hade svängt höger. Men att jaga är ju bra träning, så jag var nöjd ändå trots att jag svängde vänster och sen fick vända. :)

Trots vinden tyckte jag det var riktigt härligt att få komma ut och cykla så jag hängde med till Råå innan jag svängde av hemåt.

Det var också i Rydebäck som känslan över att det var helt rätt att ha full tomtemundering kom. En liten flicka och en pojke tappade nästan sina hakor när jag cyklade förbi. Den blicken var helt oslagbar. Likaså den lilla tjejen som vände sig om i bilen några gånger för att verkligen titta efter om det var tomten som de körde förbi.

Det var inte heller så himla fel att komma hem till fin julfrukost. En bra start på julafton helt enkelt.

Crosscup 17/18 – #13 – Sand Tropez

Idag var det ett vackert luciatåg som ställt upp sig vid startlinjen när minifixarna bjudit in till tävling. De var de som fixat kvällens tävlingsbana. En riktigt fin sådan.

Det var dock alldeles för mycket sand för mig och min rygg. Det var verkligen sand överallt. Så efter 2 varv tröttnade jag på min onda rygg och tog det lugnt ett tag.

Sen kom Jakob ikapp och jag fick möjlighet att följa med honom och bli imponerad. Grymt vad bra han kör. Riktigt kul att se. Det var helt klart kvällens höjdpunkt. Det och att Petter kom på det vackra namnet Sand Tropez. Det är ju sånna enkla saker som är så roliga.

Crosscup 17/18 – #12 – Nu får pallplatsnissarna akta sig

Pallplatsnissarna med Tomtepetter i spetsen får snart passa sig. Formkurvan pekar rakt upp. För en månad sedan kunde jag inte ens räkna hur många jag hade framför mig. Förra veckan tog jag mig för första gången in på topp-tio och idag blev det alltså en femteplats. Och det var fasiken kul idag.

Jag tryckte på direkt i startbacken och höll tempot så gott det gick hela första varvet. Gjorde en tabbe och missade i en skråbacke mot slutet av varvet, annars hade jag nog minsann kunnat hålla undan i ledning hela första varvet. Det var några snabba killar som drog förbi mig, Petter, Henrik och Linus. Sen blev det en lucka innan jag blev omkörd av Crippe och Nils. Efter ett tag slog det mig att det bara var 5 nissar som var före mig. Alltså låg jag på sjätteplats. Jag visste jag hade några hungriga killar bakom mig men ute på andra varvet var jag tvungen att slå av på tempot och samla mig lite. Jag trodde vi skulle köra fem varv så när vi gick ut på ”näst sista” varvet tänkte jag att jag skulle börja utmana och pressa mig själv igen så jag ökade tempot. Sen insåg jag att det nog trots allt var tre varv kvar och inte bara två. Men det var lika bra att hålla uppe tempot så jag kunde hålla undan för dem som jagade.

Ute på femte varvet fick jag syn på Crippe och mot slutet av det varvet även Nils. Så jag var ganska glad att det då var ett varv kvar så jag kunde försöka utmana Nils. Han hade dock sparat sig lite så han hade mer krut kvar i kroppen och hängde av mig på en långraka mot målet.

Men tillbaka i mål var jag grymt nöjd med min insats idag och det var nog faktiskt första gången i år som jag kände mig riktigt glad över min kropp. Jag vill dock inte bli allt för exalterad fall i fall det bara är en engångsföreteelse. Men jag hoppas det är ett litet skifte mote en bättre kropp jag känner av.

Satan vad välbehövligt

Idag fick jag feeling medan jag stod och borstade tänderna och tänkte att idag är en dag då jag ska cykla. Det har blåst storm de senaste dagarna och så även idag. Även om det kanske bara var på halvfart trots allt. Det var bara jag, min cykel, musiken i öronen och otroligt lätta pedalvarv. Det var så skönt. Det var grymt härligt och jag tror inte ens jag funderade över hur blåsigt det var förutom i en elak uppförsbacke där kilometrarna i timmen var lätträknade. Det var bara så sjukt härligt.

Hösten har fullkomligt flugit fram i år. Det har varit en grymt intensiv period på mitt nya jobb och det är väl faktiskt först denna och förra veckan som jag har hunnit komma ner i varv och andas lite. Det har dock varit värt det. Jag har haft en grymt rolig start och jag känner att det verkligen var rätt att byta.

Med den härliga känslan i kroppen fortsatte jag förbi åkerstigen, ut över grusvägar och små korta asfaltspartier och fler grusvägar. De flesta gångerna jag lyckats komma ut på cykeln har det varit crosscup, och då hinner man inte riktigt njuta. Nu fick jag tid till det.

Jag kunde inte låta bli ta mig upp till Rönneberga, så klart från grusvägshållet. Sen fick det bli asfalt nästan hela vägen hem. Jag lyckades hitta lite mer grusväg.

Efter den härliga starten på förmiddagen gick eftermiddagen över till julbak. Några varianter på lussebullar och minipepparkakshus. Jag älskar saffran, men förstår mig inte riktigt på lussebullens russin, så därför gör jag en lussebullssmet och kör sedan vidare som om det vore vaniljbullar. Blir ett faaaantastiskt resultat. Framför allt när de är nygräddade och sockret bubblar lite och de är så där fruktansvärt fluffiga. Då är inte livet särskilt jobbigt.

Men jag hann faktiskt cykla förra lördagen också. Då blev vi några stycken som utforskade Pålsjö skog inför crosscupen som var i veckan. Då var vädret så härligt så till och med jag hade svårt att säga nej till en tur. Och vilken bana vi fick till där i skogen.

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det börjar gå bättre på crosscuperna. Jag var ju toksämst de första loppen som jag kunde närvara på. Alltså på en sån nivå där jag knappt känner igen min kropp. Nu har jag fått till några lopp och fått lite mer kontinuitet i träningen. Åtminstone en gång, helst två, i veckan. Det gör ju skillnad. Så i tisdags kunde jag köra in mig själv på topp-10.

Imorgon är det dags för deltävling i den svenska Crosscupen. En tävling med status snäppet under Fix Crosscup. Det blir på Dalhem och vädergudarna har gjort allt de kunnat för att få banan i fint skick efter att tidigare gjort allt de kunnat för att blötlägga den. Så vi håller tummarna för att det blir en grym tillställning. Här en bild från förra veckans crosscup, som vi körde just på Dalhem och bitvis samma sträcka som det ska köras på imorgon.

Vi ses väl där?

Crosscup 17/18 – #9 – Vilken sjukt skön känsla

Jag hade för en gång skull tid på mig att rulla ett varv lugnt och fint innan det var dags för uppvärmningsvarvet, så jag passade på att ta fram lite vägvisningspinnar längs banan och rulla runt mina ben.

Om det är någon bana som jag gillar under säsongen så är det Pålsjö skog. Det är en snabb bana och den passar ju därför mig fint. Förutom den där trappan någon har lagt dit helt i onödan. :)

Jag fick till ett riktigt bra första varv. Fick en härlig känsla av glädje och snabbhet. En känsla jag inte haft på många många många veckor. Efter ett varv i topp-5 började jag fundera på vad jag höll på med. Att det var lite för bra för att vara sant, men jag höll ut ett tag till eftersom vi trots allt hade passerat det värsta stället, trappan, och jag fortfarande var med där framme. Efter ett halt varv kom Petter förbi och han såg ut att vara på lekhumör, så när han satte sprätt i leran slog jag av.

Och då kom den där brännande känslan i halsen och lungorna när jag fick tid att känna efter. Och tyvärr vågar jag inte låta bli att känna efter. Men det var fantastiskt kul så länge det varade. Sen stannade jag till och tog på mig min vinterjacka och släppte förbi ett gäng cyklister innan jag hängde med en kvartett runt några varv.

Kvällen gav ju ändå mersmak, men jag tror jag väntar med att vara tillbaka på riktigt till nästa år. :)