Jag ville verkligen inte

Jag satte klockan och gick upp i tid. Kollade ut och började ångra mig eftersom det blåste storm, men tänkte att jag ändå inte skulle hinna vara ute så länge så det var bara att bita ihop. Jag rullar iväg och tycker inte det är så himla farligt trots vinden. Det är rätt behagligt.

Men så kommer jag bort till platsen där man ser rätt bra ut över Helsingborg och det är helt grått. Jag möter en bil som kör med vindrutetorkarna på och känner precis då också några droppar. Så jag svängde höger i första bästa sväng och vänder om. Men jag gav inte upp direkt utan jag tog sikte på Rönneberga istället för att rulla bort till klubben och möta dom andra vädertrotsarna.

Det såg fortfarande ganska mörkt ut norrut men jag fick till och med någon liten solstråle på mig idag så jag är väldigt nöjd med mitt val av att svänga av och ta en egen tur. Jag ville ju verkligen inte bli blöt. Och det slapp jag. Så mission completed liksom. :)

Tisdagscykling – Inte som alla andra dagar

Idag blev det inte en vanlig Tisdagscykling. HD ringde mig igårkväll och ville komma och göra ett litet reportage om motionsvågen som härjar i Helsingborg just nu. Alla vill tydligen motionera. Och så klart är Tisdagscyklingen en stor del utav den motionsvågen.

Vi rullade ut lugnt och stilla norrut in genom skogen förbi Thalassa där fotografen och reportern väntade på oss. Sedan cyklade vi vidare för fler bilder i Domsten. Där stannade jag och Lennart till för vi tänkte de kanske ville ha en bra bild på Lennarts tröja inför ett annat reportage reportern delgett mig låg och var på gång.

Sen fick jag och Lennart minsann jaga ordentligt för att komma ikapp igen. Men vi drog några skiften vars och sen var vi ikapp efter Domsten. Väl där beordrade jag oss alla över 111:an mot Döshult och fri fart hela vägen bort mot Allerum. Det är en lång rackare det. Petter satte färg på sträckan direkt. Sen följde Andreas Olsson upp det med att dra ett högt tempo hela vägen bort mot backen där Petter attackerade igen. Där var det minsann inte bara att hänga med.

Efter Allerum tog vi oss bort mot Ödåkra. I Allerum fick vi vila, men sen blev det fri fart och Axelsson satte in en attack direkt. Ingen svarade på attacken och jag vet hur farlig han kan vara när han väl får en lucka. Jag gav honom några meter till och kollade så ingen var för intresserad, sen satte jag också in en attack efter honom, täppte luckan och sen kom vi in i ett fint samarbete och drygade ut avståndet till klungan. Men det kostade på. Det kändes som jag tömde benen helt.

Det blev några intervaller till innan regnet kom. Vi avslutade med en intervall i serpentinen i regnet innan vi alla var nöjda och jag och ett gäng till tog oss söderut.

HDs reporter tog upp några frågor kring säkerhet i trafiken. Och ville jag skulle ge några tips på vad man kan tänka på.

Ett av de större problemen jag ser i trafiken är respekten mot varandra. Alla, oavsett om det är en cyklist, bilist, gångtrafikant, hästryttare eller annan trafikant, så förväntas det alltid att det är en själv som har företräde, fritt fram och ensamrätt på vägen. Vi alla måste bli betydligt bättre på att hjälpas åt att samsas på samma yta. Original Teamwear gjorde en tröja för att belysa detta, och det är just den tröja som Lennart bär på bilden här ovan. I många länder i Europa är det en självklarhet att man ger cyklister säkert utrymme vid omkörningar. Det är det inte i Sverige. (Håll utkik på Original Teamwears Facebooksida, så kanske det dyker upp fler möjligheter för att köpa denna stiliga tröja.)

För att avsluta detta icke-vanliga inlägg om Tisdagscyklingen, så vill jag bara ge er bilister ett tips. Släng gärna iväg en lätt tusch på tutan och låt oss veta att du är bakom och vill om. Jag lovar att vi kommer ta oss så långt ut mot kanten vi kan och släppa förbi dig så smidigt som möjligt. Vi är inte ute på vägarna för att försena dig till barnens träning, eller för att du ska komma för sent hem till middagen. Vi är ute på vägarna för att vi tycker det är sjukt trevligt och en bra motionsform. Men så himla trevligt och bra är det inte så det är värt att riskera livet för att få lov att utöva sporten. Och det är precis därför det är så himla viktigt att vi samsas om på vägen och respekterar varandra!

Tisdagscykling – Älskade hatade Bårslövstriangeln

Man vill så gärna dit och köra skiten ur sig. Men man vet också hur jobbigt det är. Jag tror aldrig jag hade kunnat åka dit och cykla särskilt fort om jag varit där ensam, men med ett gäng andra cyklister som har samma konstiga tanke om hur man kan fördriva en tisdagskväll så blir det faktiskt en trevlig tillställning med grymt bra träning.

Jag kände mig så fruktansvärt seg i benen så min egentliga tanke om att cykla inåt landet mot Söderåsen var jag faktiskt inte så sugen på att genomföra. Så när jag råkade börja tänka på Bårslövstriangeln och Anders nappade på idén direkt så var det kört. Då var det bestämt.

5 varv med spurt på varje varv var vad vi fick till. Och ja, nu sitter jag här med trötta ben så jag tror minsann det blev bra träning.

Tisdagscykling – Avslagen och avhängd

Det var överraskande många som stod redo vid Henkestatyn när jag rullade in trött, sliten och svettig efter en motvindskörning hemifrån.

Jag har inte cyklat sedan förra tisdagen när vi körde en riktigt härlig backrunda. Jag hade inte mycket fantasi idag mer än att jag var sugen på bra träning och några härliga intervaller. Så om det inte var någon annan som hade någon idé fick det helt enkelt bli en favorit i repris. Men inte till 100%. Vi körde lite annorlunda den här gången, men ut mot samma håll i alla fall.

Redan i första backen märktes det att det var lite avslaget i klungan. Jag vet inte riktigt om det var för att alla visste hur första backen var, och ingen ville bli för trött direkt.

När vi tagit oss genom Ättekulla industriområde blev det en kortare intervall till Bårslöv och sen tog vi ”bakvägen” i Gantofta, vilket är en backintervall som är betydligt längre än vad man tror, och därmed också  väldigt jobbig. Framför allt med tanke på hur platt den är. :)

Efter Vallåkra stötte Petter direkt från front när det blev fri fart, och jag blev på något konstigt sätt inspirerad och hängde på och gjorde likadant. Men till skillnad från Petter så kroknade jag ganska så drastiskt och kunde bara se på när dom andra gjorde upp om segern i täten.

Men sen fick jag min revansch. På en spurtintervall från ett hus till Bältebergaskylten kände jag mig het i benen och testade på en långrökare. Jag såg att några följde med. Framför allt såg jag Petters neongröna skoöverdrag i ögonvrån och kunde också höra honom putta i en tyngre växel, så det var bara för mig att försöka kontra på det och inte bjuda in honom allt för mycket i spurtfighten. Jag lyckades hålla undan.

Men det hade ett pris.

I nästa backe från Ottarp till Harslöv var jag helt rökt. Mina såsiga ben hade inte mycket att komma med där så det fick bli lilla klingan upp.

Som tur var väntade Petter in Fredrik och jag kunde vänta in dom båda innan jag slängde mig in på en snabb rulle. Vilken härlig känsla att ha hjälpryttare på träningen. Och det var väl också min räddning. :)

Sen tog vi en specialare i Härslöv där jag visade en ”ny” backe. Tror den var ny för de flesta i alla fall. Efter den var jag inte mycket fräschare i benen och började känna mig rätt nöjd. De andra verkade inte heller ha så mycket bubbel i kroppen så det blev en lugn tur förbi Tomatens hus innan jag vände hemåt mot Glumslöv och lät resten av den snabba gruppen klara sig själva hemåt.

Tisdagscykling – Det är ju faktiskt roligt

Bild tagen bakom ryggen mot Glumslöv.

Bild tagen åt andra hållet några sekunder senare mot Helsingborg.

Det var alltså inte konstigt jag var skeptisk till om jag verkligen skulle cykla till Helsingborg och Henkestatyn. Som tur var ringde Nico mig precis när jag stod stilla och funderade som mest över mitt val.

Det gjorde att jag kunde låta några minuter rinna iväg och molnen röra sig lite mer ut över havet.

Jag tog sats och mod till mig att övervinna den där känslan över att jag inte ville cykla i regn. Jag kunde ju se hur det fullkomligt öste ner där framme i Helsingborg. Men jag blundade för det och tog sikte på Henkestatyn enligt planen.

Och vilken himla tur jag gjorde det. För där stod ju ett stort gäng cyklister som ville ha det roligt ikväll.

Det var överraskande många som ville köra i snabba gruppen. Bara det var grymt kul att den snabba gruppen har börjat bli så populär. Efter första intervallen räknade jag in oss till 22 stycken. Och runt 20 har vi faktiskt varit flera gånger i år. Det känns ju som ett litet tecken på att det jag försöker göra i snabba gruppen är bra. Så det hoppas jag ni som hänger med i den snabba gruppen tycker. Det ska ju vara kul det här! :)

Vi körde på rätt bra i några backar. Jag öppnade med en seger till både Fjärestad och Bälteberga. Visserligen inga backar, men ändå spurter. Det var trevligt. Det är ju inte alltid man får vinna nu för tiden i den här snabba gruppen. Fredin hängde med på sin mountainbike, och om inte han vinner cykelvasan så vetitusan vem som ska vinna den. Sikken fart där är i honom på den cykeln.

Som grädde på moset. Som pricken över i:et. Som Rönneberga backe på en Tisdagscykling så var den plötsligt där. Just Rönneberga Backe. Vi körde upp för den, för att sedan vända och köra ner igen. Bara en sån sak är ju himla kul.

Sen bjöds vi på någon backe till, någon skyltspurt och någon frifartsintervall fram till en korsning innan jag tackade för mig och vek av hemåt igen.

Och vilken himla tur att jag inte vände där uppe på toppen när jag tittade ut över ett mörkt Helsingborg. För det är ju trots allt grymt kul när man väl är ute och cyklar med Tisdagsgänget. Så tack för kvällens tur!