Crosscup 17/18 – #3 – Sakta men säkert

Inte en enda bild fick jag med mig från kvällens crosscup. Däremot tog jag med mig en bra känsla.

Jag körde på samma taktik som sist. Ställde mig i mitten någonstans i starten och tänkte ta det lugnt. Efter en stund bjöds jag in i täten och helt plötsligt låg jag på fjärdeplats. Med förra veckans crosscup färskt i minnet tog jag det lika lugnt som sist men var lite mer bestämd på att jag inte skulle klappa genom totalt, utan istället försöka hålla tempot. Åtminstone ett så jämnt tempo som möjligt.

Jag själv tycker faktiskt att jag lyckades riktigt bra. Det kändes sååå mycket bättre ikväll jämfört med förra veckan. Det var ju ett helt gäng med cyklister före mig, men placeringen är inte så viktig. Just nu jobbar jag mest på känslan. Och att jag ska orka cykla. Tänker att om det mesta faller på plats så kommer de bättre placeringarna av sig själv så småningom. Och likadant tvärt om. Orkar jag inte mer än så här så kommer inte de bättre placeringarna. Det är ju inte svårare än så, så det är inte lönt att stressa upp sig över det så här tidigt in i crosscupen. :)

Crosscup 17/18 – #2 – Skärp dig nu för f#n!

Jag parkerade inte allt för långt bort från kvällens tävlingsbana. Jag hade tänkt cykla in med kände ganska fort när jag tog med det smått stora tiduret att det inte var någon bra idé, så jag vände och tog bilen.

När jag tog mig de där kanske 300 metrarna bort till starten insåg jag att det var ett väldigt bra beslut att inte cykla in. Heeeereeeeguuuud. Ibland undrar man ju var formen tagit vägen, men här kände jag att det inte ens var lönt att undra. För den lär ha varit långt långt långt borta. Det kändes konstigt att bli så pass trött på så kort tid.

Men men. Jag gav mig ändå in i matchen. Ställde mig på startlinjen och tänkte jag skulle vara med i främre delen av mittengänget, och låta värstingarna dra på.

Första varvet. Eller ja, första tredjedelen av första varvet gick faktiskt riktigt bra. Vet inte om det var tempot som var lugnt eller jag som kände mig bra. Jag försökte tänka att det var det sistnämnda. Sen började verkligheten komma ikapp på varv två och jag slog av på tempot. Helt och hållet.

Efter ytterligare något varv kom Mattias Svensson ikapp mig och frågade lite hur läget var. Jag sa nog sanningen, att det gjorde förjäkla ont i ryggen. Jag la inte till att det brände i lungorna, men det gjorde det det också. Men det enda jag hörde i mitt huvud var att jag var himla gnällig.

Jag tog något varv på Mattias rulle och såg Hejderup och Anders glida iväg framför oss. Vid varvningen stod Annika och hejade på. Jag vet inte vad hon sa ordagrant, men det enda jag hörde i mitt huvud var ”skärp dig nu för f#n” och att dom tyckte jag cyklade alldeles för långsamt.

Dom två tankarna i huvudet gjorde att jag bestämde mig för att jag skulle ge de två sista varven en chans. Så jag kastade loss ifrån Mattias och tryckte på bra under ett varv innan jag var ikapp Hejderup och Anders. Sen låg jag där bakom innan jag bestämde mig för att jag minsann skulle kasta loss från dom också.

Med tanke på hur det kändes när jag rullade till starten var det en inte allt för kass kropp jag hade att handskas med idag, men nästa gång kanske jag kan få hålla ut lite längre. Kanske 1,5 varv. Eller 2 om jag har riktigt mycket tur.

Tisdagscykling – Säsongens sista

Förutom de två senaste tisdagarna har det varit ett uruselt år för mig och min cykling på tisdagskvällarna. Jag har lyckats missa sååå många tisdagar så jag vet knappt om jag lyckats missa så många något år tidigare. Sen har jag förstås missat många andra dagar att cykla på osså. Hela säsongen har nog varit min sämsta på väldigt länge. Men idag när det var en riktigt härlig sensommarkväll och det var dags för årets sista officiella Tisdagscykling så gick det minsann inte att missa att vara med. Så jag stressade mig hemåt för att försöka hinna till Helsingborg i tid. Men det gick så där.

Jag fick ta i så det nästan både räckte och blev över, men jag kom in i ett bra flow i medvinden. Jag mötte upp det snabba gänget mitt i stan och hängde med i deras klunga.

Sen fortsatte vi trycka på. Jag hängde med hela vägen bort mot… ja, någonstans mitt ute på landet. Där tog jag sikte på Bälteberga och Härslöv medan dom andra tog vägen hem över 109:an. Det var skönt att vara hemma precis innan det riktigt mörka mörkret hade tagit över.

Nu blir det till att ladda lite inför 2018 års säsong och hoppas på att min cykling blir bättre då. Men innan dess blir det Crosscupen. :)

Jag älskar solnedgångar och havet

När jag gick hem efter att ha sett på cykel-VM med Fredrik fick jag en känsla av att det skulle bli helt omöjligt att låta bli att cykla när jag kom hem.

Termometern hade letat sig upp mot 20 grader och jag hade en cross som stod helt nyfixad och ville ut på en premiärtur. Den kombinationen gjorde valet ganska så lätt.

När jag väl kom ut var det hur skönt som helst. Ja, möjligtvis att jag hade kunnat vara utan alla dom där småkrypen som flög runt i luften. Men förutom dom så var det en riktigt härlig sensommarkväll som bara skickade en hel hög med energi i kroppen. Det var bara att andas djupt och njuta.

Crossen fungerade riktigt bra. Och jag saknade inte den stora klingan en enda gång faktiskt. Så det var ett bra drag att ta bort den stora klingan och bara få en singelklinga fram. :)

Jag njöt faktiskt så pass mycket så jag var tvungen att stanna till vid en liten utsiktsplats längs kusten mellan Ålabodarna och Borstahusen.

Efter Borstahusen var det bara att trycka sig genom skogen och ut mot vägen för att sakta men säkert ta mig hem över Hilleshögsbacken.

Formptopp på en söndag

När man går upp ur sängen på en söndag, det är klarblå himmel och man inte har något planerat. Då är det minsann svårt att inte bli sugen på en cykeltur. Att sen Fredrik tänkte det samma i ungefär den samma minuten gjorde att våra planera synkades ganska så enkelt. Petter nappade också och plötsligt var vi en hel klunga på tre pers. Den blåa himmeln höll i sig till jag kom in till Helsingborg där Fredrik och Petter stod och väntade på mig. Det var till och med så att vi fick någon droppe på oss.

Vi körde ut ur stan där det såg som ljusast ut så det blev mot Kropp och Mörarp.

Sen blev det minsann riktigt mörkt och oroligt framför oss. Som tur var hade vi koll på att det fanns en högersväng lite lite längre fram så den utnyttjade vi och fortsatte cykla på torra vägar och i solsken.

Det var längesen jag fick till två pass på en helg. Framför allt två så här fina pass där inte kroppen klagar något. Visserligen tog jag det vääääldigt lugnt igår men idag på vägen hem från Helsingborg försökte jag ta i lite så där lagom och där jag tycker att jag brukar märka lite motstånd i kroppen kände jag inget idag. Sen om det bara är en tillfällighet eller om min kropp kanske är på gång att sluta motarbeta mig, det får vi helt enkelt se. Men det var åtminstone en skön känsla även om det kanske var lite överdrivet att säga att det var en formtopp jag kände av. :)