Tisdagscykling – Vägar är inte alltid vägar

Jag kanske skulle bett om ursäkt. Sorry!

Men å andra sidan så blev jag faktiskt själv också lurad. Och överraskad. GPSen visade ju att det fanns en väg.

ck fix tisdagscykling ute på grusväg vilsna kul rolig träningOch visst fanns det en ”väg”. Kanske inte en sån där vanlig väg som vi brukar cykla på på de här tisdagarna.

ck fix tisdagscykling äventyr vilsna rolig träningO även om jag tänkte vända ganska så tidigt när asfalten blev dålig så tar det ändå alltid emot att vända. Så när den för några meter blev bättre igen så släppte jag bromsarna igen och rullade vidare, och tänkte att det här löser sig.

kohage tisdagscykling helsingborg ck fixDet var väl inte alla i gruppen helt rörande överens om, så hälften vände medan hälften kröp under ett elstängsel och fotsatte äventyret i utkanten av en kohage.

Och jo, på GPSen fanns det fortfarande en väg.

petter persson ck fix äventyr rolig träningNär hälften av oss väl kommit förbi grusväg, grässtig och kohage var det glada miner, på de flesta.

Sen fick vi upp rätt bra fart i hjulen igen och Hallström ville tacka för sig både en och två gånger. Ena gången puttade jag in honom i ledet igen och andra gången saktade jag in och hämtade upp honom till klungan. Tror kanske jag hade behövt säga förlåt där också, men jag gjorde det ju för att vara snäll, och han fick ju lite extra träning… ;D

solnedgång augusti rydebäck öresund helsingborgNär det sen såg ut så här vid kusten på vägen hem så kändes det inte så himla jobbigt att ha behövt krypa under elstängsel för att komma hit. :)

Tisdagscykling – Cyklister överallt

Jag har missat de senaste två tisdagarna. Det är inget som jag där och då tyckt varit så jobbigt. För den ena gången blåste storm och den andra gången haglade det. Det känns liksom inte som något som är jättetråkigt att missa. Men idag var jag tillbaka.

Och vilket väder jag bjöds på! Åtminstone en måste uppskatta att jag var tillbaka och ville bjuda på det bästa vädret.

glumslöv öresund vacker utsiktFörutom en ganska så stark vind idag, som mest var motvind kändes det som, så var det helt fantastiskt!

Ja, förutom då mina ben. De var nog smått ofantastiska de faktiskt.

Jag är inte alls särskilt pigg i kroppen nu, och när jag kom hem kändes det mest ont överallt i kroppen. Ryggen har nog tagit lite stryk den också men framför allt är det nog en jämn öm plåga över hela kroppen som har infunnit sig efter en månads inte så jättevant arbete. Men jag börjar se ljuset i tunneln så det är bara att leva med det… :)

När man är så där härligt trött i benen är det en stor fördel att vi har så himla trevligt på våra cykelturer. Idag var det extratrevligt att vi mötte så många cyklister överallt. I by efter by mötte vi någon klunga. Kul!

På lördag blir det en lugn och behaglig tur när vi i CK Fix kör Barncancertrampet i Helsingborg. 9:00 ses vi på Sundstorget för gemensam avfärd i lugnt-och-stilla-tempo. Eftersom det är en så pass fin sak vi cyklar för så går dessutom CK Fix in och skänker ytterligare 50:- per medlem som är med, så häng gärna med! Bli dessutom gärna medlem också. :)

Halva augusti gått – Summering juli

träningstid i juliNu går det verkligen utför och jag tappar stabilt en hel del timmar just nu.

Men det är inget konstigt. Jag har ganska mycket annat just nu med flytt, renovering och så vidare. Alltså väldigt roliga saker, så det känns inte som någon större uppoffring att låta bli cykla, men samtidigt känner jag att det här med en timme om dagen börjar rinna mig ur händerna. Framför allt sista två veckorna i juli var ganska tuffa, och därmed är det inte så himla konstigt att jag tappade 9 timmar. Faktiskt kanske till och med konstigt att jag inte tappade mer.

Nu ligger jag alltså 21 timmar back. Det känns tufft.

Backe, backe, backe – När Cirkus-Fix rullar söderut

Idag var jag inte helt övertygad om att det var en härlig idé att vara med på Fix lördagsrunda. Det hann falla några droppar medan jag tog mig till samlingsplatsen och det blåste ju, precis som det gjort den senaste veckan, på tok för mycket. Men jag tog mig ändå samman, för det brukar ju bli så himla trevligt i alla fall.

ck fix lördagsrunda militärisk disciplinDet var militärisk disciplin på cyklisterna i klungan idag. Lika härligt som vanligt när cirkus-Fix är ute och rullar.

Vi hade i alla fall precis så trevligt som vi brukar ha. Och utan att jag la mig i dagens bansträckning så blev det en tur söderut, som så klart passade mig som handen i handsken.

ck fix lördagsrunda rönneberga backeAtt vi sen dessutom råkade ta oss an Rönneberga Backe får väl ses som en härlig bonus.

Något som däremot inte kom som någon bonus var en spurtseger. Jag fick inte ta en enda skyltspurt. Jag tror ryktet hade nått övriga Fixare att jag körde hem en seger i onsdags, så de släppte inte mig ur sikte.

ck fix lördagsrunda sundvik dåligt väderNär vi närmade oss Glumslöv började det ryktas om Sundvik. Hallström, som verkar vara inne i något backstim just nu, och Boström som är hemkommen från backträning i Italien var båda glada över att kunna övertala alla oss andra att vi skulle ta en liten sväng nerom Ålabodarna.

Boström satte personbästa och jag satte nog personsnitt. Så där lagom ickefort.

Sen kunde det inte vara mer lägligt att jag nästan var hemma, så jag tackade för mig och lät dem andra spurta mot Helsingborg.

Allians-GP på Ring Knutstorp – Årets mest otippade

I söndags blev jag påmind om att det var tävling på Ring Knutstorp ikväll.

En tävling jag verkligen gillar, så jag var glad jag hann anmäla mig.

När jag väl anmält mig så funderade jag på vad jag skulle där och göra egentligen. Men så missade jag Tisdagscyklingen även igår så det kändes ändå inte så dumt att jag skulle få komma ut och rulla lite. Till och med få ta i lite mer än vad jag gjort de senaste veckorna.

Och ta i det fick jag göra. Rejält.

Izabella och hennes pappa hade åkt ner för att titta på, så jag kände lite press.

Dessutom så brukar jag ju säga till alla andra att det är bra att vila sig i form och att det är bra att skrämma igång kroppen.

Idag skulle bli dagen då jag skulle få svar på om mitt uttalande stämde eller om jag bara ljugit för alla under alla dessa år.

Efter två varv på Ring Knutstorp hade jag fantastiskt ont i halsen. Ni vet en sån där brännande känsla när det är lite kyligt ute och lungorna har blivit lite väl överraskade av ansträngningen. Så jag fick ta det lite lugnt. Gick ner långt bak i klungan och la mig där några varv. Försökte få ner den brännande känslan.

Det lyckades jag med och det kändes något mer kontrollerat när det var fyra varv kvar. De danska A-klasscyklisterna som var med såg ut att ha bestämt sig för att hålla ihop fältet. Så fort någon kommit loss så ökades farten rejält och hela klungen drogs ut i ett långt långt tåg i jakten på utbrytarna. Och jag satt längst bak och försökte att inte tappa rullen.

Ett tag funderade jag på om inte Izabella och Björn funderade på att åka hem med tanke på min (icke-)uppvisning när jag låg där längst bak och såg (och kände mig) lite halvkass.

Med tre varv kvar kommer Linus Dahlberg fram och frågar om jag vill med och göra något försök att köra på. Med lite brännande känsla kvar i halsen svarade jag ganska skeptiskt att det var väl tre varv kvar, som att njaeä, det kommer jag inte klara av. Men jag följde ändå med fram.

Sen var det bara två varv kvar. Och jag försökte hålla mig kvar där framme.

Med drygt ett varv kvar frågade jag Petter vad han tänkte om läget, och han hade väl samma tanke som mig att det kändes som det skulle bli en klungspurt, och jag mindes snabbt tillbaka till vår fina avslutning på Sturup Raceway tidigare i år.

Ut på sista varvet i sista uppförsbacken satt jag i närheten av Petter medan jag såg danskarna ta sats på högerkanten. De såg ut att ha bestämt sig för att hålla uppe tempot och göra ett vackert uppdrag.

Tillbaka till minnet från Sturup så kollade jag var jag hade Petter och försökte se till så att han var parkerad på min rulle. Sen hörde jag bara ”kör, kör, kör”. Och jag körde. Och körde. Och körde.

Helt plötsligt var jag längst fram och kände att det här uppdraget blir helt galet bra. Tittade bakåt för att se så Petter var kvar. Men jag hittade inte honom.

Ajdå.

Det hade tydligen blivit lite trångt bakom mig i svängen så vi tappade bort varandra.

Men jag ville minsann inte ha gjort det här uppdraget i onödan så istället för att slå av på tempot höll jag kvar trycket i pedalerna och letade mig långt upp i kurvan för att få fart med mig ut ur kurvan. Jag fick en lucka till närmast bakomvarande som jag sen kunde hålla hela vägen in i mål.

Det kan ha varit mitt absolut längsta spurtuppdrag till mig själv. Och det kan också ha varit min karriärs absolut mest otippade seger.

Det där trodde jag verkligen inte! Men oj vad kul det var att kunna ringa till mamma och säga att jag vann!

Det var längesen.

Nu behöver jag kanske trots allt inte raka av håret på benen, även om jag måste erkänna att det känns himla konstigt efter 8 år med rakade ben.