När hände det här sist?

Det snackades om att cykla runt hela Söderåsen. Det snackades om Ängelholm. Höganäs. Kullaberg. Mörarp.

Ja. Viljorna var flera och när vi rullade iväg var jag inte riktigt säker på hur dagens tur skulle se ut. Skulle vi runda hela Söderåsen, sen cykla till Ängelholm och Höganäs och avsluta i Mörarp? Det hade blivit en väääldigt lång runda. Och då hade vi ändå skippat Kullaberg… ;)

Men viljorna och tankarna om dagens runda började komma överens när vi kört över Söderåsens norra del och kommit bort till Kvidinge.

Och upp över Söderåsen tog vi oss en andra gång. Dimman låg tät, extremt tät, på toppen och flera flockar av rådjur sprang överraskande nära. Dagens gäng på 13 Fixare var också väldigt peppade så tempot upp mot Stenestad var det inget att klaga på. Det trycktes på rejält.

Sen tog vi oss ner över Kågeröd och hemåt över Halmstad By innan jag och Birgersson tackade för oss efter Bälteberga för att ta en liten genväg.

Jag menar, mina 3,5 timmar räckte verkligen idag. Så länge har jag inte cyklat sedan jag körde Bockstensturen och Vätternrundan i somras. Men det var härligt. Sitter fint i benen nu.

Och eftersom benen hade fått sitt så var det lika bra att ge magen sitt också. Pannkakor kan vara något utav världens godaste mat efter träning.

Crosscup 16/17 – #22 – Valentine’s ride in the park

Hej vad det gick idag! Vilken tätstrid det var.

Förra året hade jag snön till min hjälp. Petter kunde inte hantera den lösa snön då. Idag hade han varit ute och värmt upp hela banan med sin hårfön, så det som förra året var min fördel fanns det inget av i år. Man kan ju bli uppgiven för mindre.

Lägg där till att Fredin var på besök i eftermiddags med världens största semla från Fika på Berga, för att försöka få mig tung i kroppen. Tur för honom och otur för mig så är jag inte lika strikt med vad jag stoppar i mig längre. Å andra sidan var det rejält med tur för mig också, för satan vad god den där rekordstora semlan var.

Jag kunde inte låta bli att stanna till på uppvärmningsvarvet för att ta en bild. Alltså vilket vackert ställe vi hade och cykla på idag. Det är nästan så man blir tårögd så vackert det är.

Sen gick starten med Kärnan i bakgrunden.

Petter rusade iväg värre än att han hade bråttom hem till kärleksfirandet. Efter ett tag lugnade han ner sig och jag kunde gå upp i täten. Jag var extremt jagad och så råkade jag köra för långt när vi skulle runda ett träd. Jag rundade trädet längre bort. Och tappade dyra metrar. Jag hamnade på sjätteplats plötsligt och dessutom så blev det en rejäl lucka.

Jag fick jaga ikapp det bästa jag kunde och efter ett varv var jag ikapp igen. Och någon ställe här och där gick det att passera och jag tog mig fram i täten igen. Men då var Petter borta. Han hade tröttnat på det lugna tempot.

När det var två varv kvar satt jag och funderade på hur i all sin dar jag skulle kunna rycka iväg från det här gänget. Vi var som en enda stor klump allihopa och ingens ryck hade fått några värdefulla metrar. Men så när det var ett halvt varv kvar satte jag in min stöt i en liten liten uppförsbacke innan vi skulle runda ett träd. Och jag bröt mig loss. De som jagade kunde inte bita i sin styrlinda tillräckligt hårt och min lucka höll ända in i mål.

Det blev ingen repris på förra årets succéseger, men jag fick å andra världens bästa tröstpris när jag kom hem. Trerätters med bara en massa favoriträtter som avnjöts tillsammans med min absolut största favorit här i världen. Och då spelar det inte så stor roll om man vinner, kommer sist eller kommer tvåa. Man har redan det bästa man någonsin kan tänka sig. Och det är en himla härlig känsla att känna.

Week in review – En liten recap

Satan vad fort den här veckan har rullat på. Kan ha att göra något med att jag har haft väldigt mycket att göra, och inte hunnit mycket mer än precis det som varit inplanerat i kalendern. Och i min kalender har det inte stått någonting om att skriva efter träningarna denna vecka…

Helgen började helt fantastiskt. Visserligen solen i ryggen, men att ha medvind och känna värmen från solen en krispig och snöig vinterdag, det är minsann och dag inte helt fel.

Men veckan började ju betydligt tidigare än så. I måndags var det årsmöte i CK Fix och jag fick förtroende att leda Fix vidare på sin resa. Har fått rätt många kommentarer om att det var ett mycket positivt och härligt årsmöte. Och det är väldigt kul! Det gör det värt det slit man lägger ner på det här… :)

Sen rullade det vidare med en Crosscup på tisdagen. Ett varv som var riktigt bra. Snabbt, knixigt och väldigt backigt. Upp och ner hela tiden. Men framför allt riktigt roligt. Denna tisdagen så gjorde inte Petter slarvsylta av mig direkt utan drog ut på det. När vi närmade oss varvning för att gå ut på sista varvet frågade han mig snällt om det var ett varv kvar. Ja svarade jag och sen såg jag inte mycket mer av honom. Hmm… Attans bananer.

Lördagen började som ni såg på första bilden. Sen fortsatte den som ni ser här. Vi var fyra Fixare som härjade i den kalla och hårda motvinden och i snödrivorna. Men det var en riktigt trevlig runda och när väl vi vände och fick medvind så hade vi ju fullkomligt glömt bort hur eländigt vi hade det för någon minut sedan. Att solens värme kan göra sånna saker med minnet alltså.

Idag rullade jag vidare på cykeln. Den här dagen stod Söndagscross på schemat. Pråme hade flaggat för att han ville ut och visa oss ett spännande varv ute i Fjärestad. Och vi andra hängde med.

Efter det varvet tog vi oss vidare ut på äventyr. Vi tänkte vi kunde utforska Råådalen vid Kvistofta.

Jodåsåatte. Här blir det ju bra att köra ett crosscupsvarv. :) Inte ens Håkan hade kallat detta för potential… ;)

Men äventyret slutade inte där. Vi gick över åar på fallna träd. Tog oss genom snårig skog och jag vet inte allt vi forcerade. Men det var ju trots allt kul.

När vi kom upp ur Råådalen vid Kvistofta kyrka stod fyra hästar och tittade på oss som att vi var helt dumma i huvudet. Och ja, ingen av dem hade nog särskilt fel i sitt tänkande. :)

Crosscup 16/17 – #19 – Runtruntrunt vattentornet

Kvällen började med taktiksnack. Därefter rullade vi ett varv på banan runt Vattentornet så alla skulle hitta.

Det är en riktigt fin bana med en del träskmark, snabbrullade stigar och grusvägar, tunga uppförsbackar, knixiga passager och kluriga nerförsbackar. Men det märktes snabbt att min taktik inte stämde överens med Petters taktik.

Jag tänkte att jag för en gångs skull skulle ta det lugnt i starten och sen hänga med när Petter avancerade. Men Petter stack direkt i starten. Några försökte hänga på men innan vi kom in på den smala stigen var det jag som hade hans rulle. Sen tryckte vi på. Vi fick en liten lucka och när den självsäkra Petter tittade bak och funderade på att vänta in dom andra igen så gick jag upp och drog. Jag kände mig inte fullt så säker.

Efter tre varv tyckte inte Petter det var lika roligt att ligga på rulle längre. Tror han var nervös jag skulle köra slut på honom. Så istället attackerade han ifrån mig.

Närmast bakom jagade tre iglar. Jag har inte känt mig så jagade på hela säsongen. Kanske aldrig någonsin tidigare. André, Viktor och Niclas. Och jäklar vad dom tuggade på bakom. De knappade in ett par tio meter per varv och när vi gick ut på det näst sista varvet hade jag en känsla av att det var helt omöjligt att de tre skulle kunna hålla ut och komma ikapp mig men även en känsla av att jag inte skulle kunna hålla emot.

Jag försökte dock fokusera på att jag skulle klara av att hålla emot. Och jag stretade minsann emot. Och de kom aldrig närmare.

Påtigen bara

Årets första löprunda avklarad. Idag när jag körde hem från jobb kände jag att det hade varit skönt att stressa ut i löparskorna. Konstigt nog.

Det kändes som det var längesen jag var ute och sprang och eftersom det är tävling imorgon på Crosscupen så gäller det att hålla pulsen uppe. Sen att vänstervaden kändes som en liten klump när jag kom hem efter en liten tur på 5 kilometer fick mig att fundera om det var så himla rätt… :)

Vi får väl se imorgon. :)